Debatt: Labour måste bygga underifrån

Vi som hade valseger för brittiska Labour på vår julönskelista blev besvikna. En massiv gräsrotskampanj och ett ambitiöst reformprogram räckte inte för maktskifte, trots att några av de mest radikala förslagen i Labours valmanifest hade stort stöd i opinionen. När YouGov frågade var 60 procent för en skattehöjning för de som tjänar mer än 80 000 pund om året. 56 procent ville se ett återförstatligande av järnvägen och 54 procent var positiva till förslaget om arbetarrepresentation i bolagsstyrelser.

Flera debattörer, bland andra Ali Esbati på denna debattsida (13/12), har som möjliga förklaringar till valförlusten lyft fram Labours förändrade Brexit-hållning, det giftiga medieklimatet och en politisk misstro och uppgivenhet i ekonomiskt utsatta områden. Vi delar den analysen, men frågan är vilka lärdomar som kan dras, när Labour nu ska utse en ny partiledare och staka ut riktningen framåt?

Esbati menar att en politisk rörelse inte kan lyckas utan att ”transformera medielandskapet till sin egen fördel”. Även om det förstås vore önskvärt med ett medieklimat där Labour inte konstant smutskastas tror vi att man behöver börja i en annan ände, nämligen med att gräva där man står.

Efter Thatchers framfart på 80-talet och New Labours tredje vägen-politik på 90-talet har mycket av det som höll människor samman successivt försvunnit eller utarmats. Många av de stora industriarbetsplatser som skapade en kollektiv identitet och en stark gemenskap finns inte längre. Postkontor har lagts ner, allaktivitetshus och fritidsgårdar slagit igen och välfärden urholkats. Färre är medlemmar i facket, som dessutom har försvagats av antifackliga lagar.

På kommunnivå har Labour under lång tid bjudit allt för svagt motstånd mot nedskärningspolitiken. De ambitiösa planerna för lokalsamhällesorganisering och ett mer utåtriktat arbetssätt som utvecklades under Corbyns första tid som partiledare omsattes på många ställen inte heller i praktiken. Energi och fokus fick läggas på att hantera ständiga angrepp från egna företrädare som inte kunde acceptera partiets nya inriktning.

Allt detta innebär att arbetarrörelsens grundläggande värderingar om jämlikhet, solidaritet, kollektivism och trygghet för alla inte längre manifesteras i människors vardag. Det innebär också att de flesta idag får sin bild av Labour serverad av media. Det gäller inte minst de över 40, där en majoritet röstade på Tories.

Att många internaliserat uppfattningen om att vi inte har råd med varandra och att det kvittar vem som styr är därför inte konstigt.

Labour behöver göra medias smutskastningskampanjer mindre verkningsfulla, och bryta den uppgivenhet som folk känner inför politikens möjligheter. För att lyckas måste partiet återigen blir en betydande kraft i människors vardagsliv. Inte minst i de områden där arbetarklassen, oavsett hudfärg, drabbats hårdast av nyliberalismens verkningar.

Med en stark organisatorisk och politisk förankring i arbetarklassen kan Labour återta den förlorade rollen som folkets röst mot etablissemanget. När människor har en relation till sina lokala partiföreträdare kommer det heller inte ha lika stor betydelse hur media framställer partiledaren. En stark lokal närvaro gör också att stora reformförslag på nationell nivå kan brytas ner i konkreta positiva förändringar där man bor, så att en radikalt annorlunda politik framstår som mindre abstrakt och orealistisk.

Det tar lång tid att bygga upp en sådan folkrörelseorganisation igen, men det är den enda framkomliga vägen för en vänster som inte bara vill vinna nästa val, utan tillräckligt många val för att kunna åstadkomma grundläggande samhällsförändringar.

Kristin Linderoth
socialdemokrat i Lund

Filip Roslund
socialdemokrat i Lund

Adrian Magnusson
socialdemokrat i Ystad

Vidar Santesson 
socialdemokrat i Halmstad

Alexander Petersson 
socialdemokrat i Stockholm

Martina Hedrenius 
socialdemokrat i Stockholm

Magnus Granberg 
socialdemokrat i Sundsvall

Simon Andersson 
socialdemokrat i Luleå