Komplimanger från män är en livslång förföljelse

Selma Brodrej skriver i en krönika om mäns komplimanger, hur de landar olika och att det därmed blir världssvårt för män att bedöma om det är läge eller inte att komma med sina ord med beröm.

Visst är det så att komplimanger inte gör samma saker för varje kvinna men jag tror att Brodrej missar kärnan i det motstånd som delar av hennes bekantskapskrets ger uttryck för. Hon utgår från att det handlar om att slippa just en komplimang, att bli störd och känna sig uppraggad.

Det är förvisso ett upplevt besvär för många unga kvinnor att bli definierade – benämnda och inramade av någons värdering – även när inramningen är så kallat positiv. Men problemet i dess fulla vidd handlar inte bara om det utan om en fortsättning på saken. Komplimangens plats i vår könskultur är inte bara att den kan uppmuntra eller störa när den ges (och då framkalla kritik för otacksamhet när den inte tas emot). I den bedömningssport som komplimenterandet ingår i finns en mörk och mycket närvarande baksida: Hatet.

Jag trodde, har jag insett, att åldern skulle skänka mig en fristad. Jag tog för givet att saker som sades till mig som ung och som visade att jag passade in i en utseendenorm med tiden bara skulle klinga av. Sluta höras. Och jo, komplimangerna är färre men blicken är kvar. Bedömningarna. Och det är här den onda dynamiken visar sig: Bedömningarna slutar inte.

Jag trodde på allvar att det var en rast inför döden jag skulle gå på som femtio plus.

Det går alltså inte att agera efter det kulturella påbud som skriker att kvinnor som åldras är oattraktiva, och att då vara det. Det går inte att inte raka benen, inte kamma håret, inte hålla in magen om man vill vara ifred.

Jag trodde på allvar att det var en rast inför döden jag skulle gå på som femtio plus. Ja varför bry sig om losern? Hon som inte motsvarar kraven? Jag kände att jag skulle bli lämnad ifred.

Själv brukar jag ge komplimanger till tjejer i grupp.

Ett felslut jag gjorde var att förväxla oattraktiv med ointressant. I komplimangernas kulturkrets är kvinnor alltid intressanta – som attraktiva respektive oattraktiva. Det är förbannelsen. Det är den insikten jag snappar upp från de radikalfeminister i Brodrejs krets som inte vill fästas i blickfånget. Det är insikten om att det snart är en annan recension som kommer. Det är kravet att få leva i frihet, om jag säger så, och söka den uppmärksamhet man själv önskar och vågar söka.

Själv brukar jag ge komplimanger till tjejer i grupp, ibland till stiliga par och även till ensamma striking män de gånger de skymtas. Det är viktigt att ge världen cred för att vara fin!

Men jag kommenterar aldrig en ensam kvinna. Uppmuntran är bra men det finns de facto en otroligt dyster aspekt av att vara blomman i parken. Att därför, som Selma Brodrej, angripa ämnet som en statisk fråga om att en åldringsmans kommentar inte skulle tynga ner, för att chansen till romans är ute, missar poängen: Den livslånga förföljelse som komplimangen och dess tvilling, hatet, låser in oss kvinnor i.

Svar direkt från Selma Brodrej:

Jag vill börja med att beklaga mig över de förolämpningar och det hat Jenny Westerstrand, och många andra kvinnor inklusive jag själv, fått utstå från män. Det är vidrigt, och ett beteende jag aldrig kommer ha överseende med.

Men att kalla hatet för komplimangens onda tvilling, vittnar i mina ögon om en extremt cynisk blick på människan, och framför allt på mannen. Det är en cynism jag inte identifierar mig med, och som jag inte heller tror det är konstruktivt att låta sig styras av.

I kommentarsfältet under min artikel skriver en man om hur han, efter att ha blivit för gammal för att springa själv, hejat uppmuntrande på en ung kvinna som joggat förbi när han varit ute på promenad. Han berättar att kvinnan, till hans förvåning, då vände sig om och kallade honom äcklig gubbe.

”Jag är tyst numera”, avslutar han sin kommentar.

Det här är i mina ögon inte bara hjärtskärande utan en fråga om en grov generalisering från kvinnans sida där man drar alla män över en kam, och utgår från att samtliga, alltid, har onda intentioner. Det är en verklighetsfrånvänd blick på världen. För det finns män som med en sådan kommentar inte vill något mer än att sprida kortvarig glädje, helt utan andra intentioner.

Och dessa kommentarer har inget med hatet och förolämpningarna att göra.

Att en kvinna däremot känslomässigt kan reagera som att de har det har jag förståelse för. Och man är inte skyldig någon att bli glad för en oefterfrågad komplimang. Men att kalla en man för en äcklig gubbe för att han uppmuntrar en när man joggar är bara elakt och över gränsen.

Efter att jag publicerat texten och delat den på min Instagram har många kvinnor svarat, och de allra flesta berättar att de skulle bli glada för att bli kallad ”blomman i parken”. Jag tror inte det handlar om ”den livslånga förföljelse som komplimangen och dess tvilling, hatet låser in oss kvinnor i”, som Jenny Westerstrand påstår.

Jag tror det handlar om att många av oss vill leva på en plats där främlingar ibland visar välvillighet gentemot varandra. Det händer i mina ögon alldeles för sällan.