Debatt: Klimatkrisen kräver mer samling – inte splittring

Vi kan förstå att det finns ett missnöje med vad Miljöpartiet har åstadkommit under sina år i regeringen och orsaken är uppenbar – MP har haft för lågt genuint väljarstöd och sedan manglats i samregerandet. I en demokrati är det såklart rimligt att väljarstödets storlek påverkar hur stort inflytande ett parti får.

Men är det verkligen fler aktörer miljökampen behöver just nu? Ju fler ”gröna” partier som konkurrerar i valet, desto större risk att ju inget kommer in! Nej, huvuduppgiften måste vara att först förmå tillräckligt många människor som oroas av miljö- och klimatkrisen att över huvud taget rösta grönt. Det sker genom medvetandegörande, stort väljarstöd och organisatorisk kraftsamling – inte uppsplittring.

Just Schyman borde dessutom veta hur nästan hopplöst svårt det är för ett nytt parti att klara fyraprocentsspärren. Att växa, mobilisera väljare, nå ut brett och bygga en fungerande organisation. Samt tackla mängder av valtekniska problem, inklusive finansiering. Det kostar stora pengar att trycka valsedlar för förstagångspartier, samt att distribuera dem…. Hon själv försökte ju detta tre gånger med Feministiskt initiativ.

Häromåret bildade också några utbrytare ur MP med Carl Schlyter i spetsen ett annat nytt och grönt parti, Vändpunkt (PV). De fick blott 0,12 procent i EU-valet, varpå han med flera lämnade sin ambitiösa skapelse. De hade förvisso ett gröngrönt program, något FI helt saknade i början, men som i stort sett var identiskt med MP:s nu­varande principprogram.

Historiskt har alla försök att bilda partier med att vara ”bara lite mer vänster”, ”ännu mer liberala”, ”ytterligare feministiska” eller ”bäst digitalkunniga”, på liknande vis misslyckats.  Precis som hur det ena av dagens två liberala svenska partier just nu håller på att ätas upp av det andra. En ideologiskt motiverad riksdagsplats räcker så att säga bara till ett parti åt gången, även om viss mångfald möjligen varit lovvärd.

Blott två riksdagspartier har i modern tid utgått från uttalat nya ideologier, det vill säga sådant idégods som inte redan fanns företrädda av de fem äldsta högervänster-partierna: kristendom för KD och brun invandrarfientlighet för SD. För dessa båda tog det emellertid lång tid mellan uppstart till riksdagsinträde, för KD 27 år och för SD 22. 

Att Miljöpartiet ändå lyckades att komma till riksdagen från bildandet 1981 på blott sju år berodde just på att det drog upp en helt ny politisk ideologi, nämligen den axel som bröt upp höger-vänsterskalan med en långsiktig hållbarhetsdimension. Det blev möjligt inte minst genom att man i mellantiden medvetet också erövrade en bred kommunalpolitisk representation.

Så vad talar för att Klimat­alliansen nu, fast deras agenda är ytterst relevant, på mindre än ett halvår skulle lyckas med att ta sig in i riksdagen? Hur ska de få inflytande på riksdags- och regeringsbeslut utan att behöva kompromissa och eventuellt riskera devalvera sin radikalitet? Inte tror de på allvar på att få hela 51 procent i sitt första val, blott ett halvår efter bildandet?

Radikala rörelsers förbannelse har alltid varit sekterism och splittring. Senaste numret av Le Monde Diplomatique har ett stort uppslag om varför franska vänstern nu förlorar så stort. 

De har backat i hela Europa just på grund av bristen på organisation och samarbeten. I Frankrike har även gröna och antikärnkraftsrörelsen varit svag just på grund av splittring, medan man i Tyskland lyckats ena sig kring die ­Grünen. Resultat: ­Frankrike ­bygger ut kärnkraften än mer, medan Tyskland avvecklar.

Det är för oss uppenbart att Miljöpartiet inför valet 2022 inte ensamt kan uppfylla det som klimat- och miljökrisen kräver. Det behövs helt klart en breddning och kraftsamling. Författarna till denna artikel träffade Gudrun Schyman, då FI-aktiv, för flera år sedan informellt för att diskutera just frågan om samling av progressiva inför då förestående val. Både genom synkronisering eller genom någon sorts valtekniskt samarbete mellan dåvarande MP, FI och V men tyvärr rann upp­slaget ut i sanden.

Men det bästa vore fortfarande att så många rörelser och partier som möjligt, som alla tar vår tids megautmaningar på allvar, genast sätter sig ner och resonerar om hur de kan samla sina krafter. Något som för övrigt grupperingen Oberoende gröna länge förespråkat. Gärna med VP, FI, Klimatalliansen med flera. Vi är övertygade om att Miljöpartiets ledning skulle vara öppen för sådana diskussioner.