Debatt. .

2019-12-12 04:00
Representanter för ursprungsbefolkningar håller protester i samband med Madridmötet. Foto: Andrea Comas/TT/AP
Representanter för ursprungsbefolkningar håller protester i samband med Madridmötet.
Puffetikett
Dagens ETC

Klimatkonferensen i Madrid handlar om historisk rättvisa

Vid klimatmötet i Katowice 2018 vägrade de rika länderna att bidra till de fattigare ländernas klimatinvesteringar – och frågan kom att bordläggas. Därmed motsatte sig de en grundläggande princip för rättvisa. Detta får inte upprepas i Madrid. Det skriver David Collste, klimatforskare på Stockholm Resilience Centre och Göran Collste, professor i tillämpad etik.

Vid FN:s klimatförhandlingar har gruppen G77 som består av 132 av världens utvecklingsländer hävdat att eftersom utvecklade länder förorsakat den globala uppvärmningen, har också dessa länder huvudansvaret att åtgärda problemet. Detta krav är ytterst rimligt mot bakgrund av fördelningen av de historiskt aggregerade utsläppen av koldioxid.

I diagrammet nedan redovisas olika regioners andel av de aggregerade globala utsläppen över tid.

Diagrammet visar att USA och Europa i ett historiskt perspektiv står för de största sammanlagda utsläppen av växthusgaser med ungefär 30 procent var av världens totala utsläpp. Detta förklaras förstås av dessa regioners långa industriella historia, vilket resulterat i dagens höga materiella välståndsnivå. Kinas andel av utsläppen ökar snabbast idag, men Kinas andel av de totala utsläppen är fortfarande lågt, cirka 10 procent.  Afrikas och Indiens aggregerade utsläpp är mycket låga, endast 3 procent var, trots att de utgör 30 procent av världens befolkning.

Skillnaderna mellan de rika och fattiga länderna är än mer påfallande när vi ser till utsläpp per person. USA står för de överlägset största utsläppen med över 1200 ton koldioxid per person, följt av Europa med cirka 700 ton per person. De historiskt aggregerade utsläppen för kineser är endast en femtedel av européernas och en niondedel av nordamerikanernas. Indiers och afrikaners utsläpp är i detta historiska perspektiv försumbara och utgör endast cirka 3 procent av nordamerikaners utsläpp.

När vi på detta sätt ser hur det historiska ansvaret för dagens klimatkatastrof är fördelat, blir det uppenbart att det är vi i de rika länderna som har ansvaret att lösa problemet och kompensera de fattiga länderna.

FN:s klimatpanels första rapport, som visade på ett samband mellan koldioxidutsläpp och global uppvärmning kom år 1990. Medvetenheten om att utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser orsakar den globala uppvärmningen innebär också en skyldighet att eliminera dem. USA:s utsläppsnivåer fortsatte istället att öka efter 1990-talet och Europas minskade bara utsläppen med ett par procent mellan 1990 och 2000. Trots att det då fanns en medvetenhet om växthuseffekten fortsatte de rika ländernas skadliga utsläpp. Eftersom beslutsfattarna i dessa länder haft kunskap om att utsläppen efter 1990 varit skadliga har de både anledning att gottgöra dem som drabbas och är moraliskt klandervärda. Man handlar medvetet på ett sätt som skadar andra.

Är det då rimligt att också utkräva ansvar för de utsläpp som skedde före 1990, även om det då inte fanns en medvetenhet om utsläppens skadliga följder?

Anta att ett land (A) släppt ut växthusgaser under en lång period (före 1990), att dessa utsläpp var en förutsättning för landets utveckling och höga konsumtionsnivå i dag och att utsläppen bidragit till det allvarliga klimathotet. Anta också att det är ett annat land (B) som fortfarande är fattigt och som inte alls bidragit till den globala uppvärmningen, som i första hand genom översvämningar, monsuner eller torka drabbas av dessa utsläpp.

Är det då inte rimligt att hävda att land A har en skyldighet att både drastiskt minska sina klimatutsläpp i dag och gottgöra land B för de skador som landet drabbas av? Vi menar att svaret är ja. Har vi fördelar av handlingar som skadar andra bör vi gottgöra dem som drabbas av vårt skadliga handlande.

Vi har därmed två rättviseprinciper att förhålla oss till. En princip säger att ett land bör ta ansvar för alla sina historiska utsläpp, även för de utsläpp som skedde före 1990. Den andra principen säger att ett land som gynnats av sina utsläpp som drabbat andra, därigenom också har en skyldighet att gottgöra dem som drabbas av de skadliga effekterna. Dessa principer bör vara vägledande vid diskussionerna i Madrid.

Det innebär att de länder som har en lång historia av industrialisering och därmed också av koldioxidutsläpp, som USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, och även Sverige, har ett stort ansvar att gottgöra länder som i dag drabbas av klimatförändringarna.

Gottgörelse kan här innebära två saker. Dels en skyldighet för alla, men i första hand de rika länderna, att drastiskt minska sina nuvarande och framtida utsläpp för att förhindra den globala uppvärmningen och dels en skyldighet för USA och Europa att bistå de länder som idag drabbas av uppvärmningen genom torka, cykloner och översvämningar.

Det är vi i den rika världen som genom våra omfattande och långvariga utsläpp av växthusgaser idag hotar vår planets framtid. Dessvärre bidrar de fortsatta utsläppen också till en växande skuld. Världen måste ställa om: för att klara Parisavtalet måste utsläppen minst halveras var tionde år och det är vi i den rika världen som bär huvudansvaret – och den historiska skulden.

///

Göran Collste, professor emeritus i tillämpad etik vid Linköpings universitet och författare till boken Historisk rättvisa. Gottgörelse i en postkolonial tid (Daidalos 2018)

David Collste, doktorand i hållbarhet vid Stockholm Resilience Centre och CERDI vid Université Clermont Auvergne, Frankrike. Medförfattare till rapporten Transformation is feasible: How to achieve the Sustainable Development Goals within Planetary Boundaries. A report to the Club of Rome, for its 50 years anniversary (Stockholm Resilience Centre, 2018)