Debatt: Kan sjukvården botas från managementsjukan?

Jag vill, likt min irländske kollega Seamus O’ Mahony ställa frågan ”Can medicine be cured?”. Boken beskriver hur läkarkåren allt mer låter vinst trumfa sanning. En av orsakerna är en övertro på mätbarhet. Den kliniska verklighet han beskriver i boken liknar min egen. Där vi låtit ”managementska” ta sig in överallt i organisationen så att vi nu riskerar vårt omdöme. 

Även om boken mer är en beskrivning av hur verkligheten ser ut än vägen ut ur problematiken så framhåller författaren att vi behöver fortsätta värdera det som är kärnan i vår profession. Han sammanfattar det elegant i frasen ”rational skepticism is as necessery to the practice of medicine as compassion: doctors need to be both humean as humane”.

Vi behöver vara skeptiska i vårt granskande av data, men medmänskliga i mötet med patienterna. Kan vi i dag som läkarkår ärligt säga att vi är det förstnämnda?

I den region jag arbetar har vi, liksom i många andra regioner i Sverige idag, journalsystemet Cosmic, som ägs av Cambio. Cambio ägs av ett riskkapitalbolag med säte i Bahrain. Det här är ett reellt problem – som ingen vågar ta i. I stället fattas beslut som försätter oss i ett ännu större beroende gentemot Cambio. För mig är det svårt att se rationalitet i det agerandet. 

Under förra året presenterade ledningen i min region besparingsplaner framtagna av en konsultbyrå. I planerna inkluderades AI-genererad journalföring, vilket man hade bedömt kunde spara upp till 20 miljoner årligen. 

I ett öppet brev till regionledningen kritiserade jag analysen om besparingar. I svaret skrev ledningen bland annat att de med projektmedel avsåg ”generera evidens”. Att använda dessa två ord i samma mening på det här sättet är djupt problematiskt. I bästa fall är det naivt. I värsta fall är bakgrunden mer sinister. 

Eventuella jävsförhållanden mellan regionen, konsultbyrån och Cambio är mig veterligen inte redovisade. Jag undrar också när vi började tänka att evidens kan genereras? Är det förenligt med god forskningsetik? Vad hände med att kritiskt granska evidens? 

God klinisk forskning uppstår ur en fråga. Den formuleras innan projektmedel söks. Risken för ekonomisk bias är enorm med det här upplägget. Vi låter vår profession urholkas och lyssnar tålmodigt när individer, som ytterst sällan arbetar kliniskt i någon större omfattning, pratar i termer som våra ”produkter och tjänster” och ”pang för pengarna”. 

Vi producerar inget här, vi säljer inget här. Vem är ”panget” till för? Varför värderas värdelösa mätbarheter ”genererade” i studier fulla av bias högre än värdefulla saker som inte lätt låter sig mätas? Omdöme och andra mänskliga värden som medkänsla, exempelvis.

Det finns bara en aktör som med säkerhet gagnas: bolaget som säljer tjänsten. Jag har inga problem med att företag gör vinst om vi kan vara säkra på nyttan och att samma nytta står i proportion till kostnaden. Men kan vi det?

Remarkabelt nog nöjer vi oss med förhoppningar om tidsvinster och köper med hull och hår bolagens säljsnack om förbättrad arbetsmiljö. Vi nöjer oss med studier av låg kvalitet och vi höjer inte ens rösterna när ledningen uttalar att de planerar projekt som ska ”generera evidens”. 

”Cui Bono”, ”till vems gagn?”, är förvisso en missbrukad fras av Cicero, men inom klinisk medicin är den ändå användbar. Och om svaret på den frågan inte är ”patienterna”, då gör vi fel saker. Svårare än så är det inte.