Debatt: Johnson kommer inte undan verkligheten

Brexit blev en alltför svår fråga för Storbritanniens politiker. Väljarna vill ha en klar och förståelig berättelse, men fick det inte. Därför slutade det med ett fiasko utan like, där väljarna gjorde uppror mot något utan att riktigt veta för vad. Uttröttade på politiskt käbbel ville man att det oändliga rävspelet äntligen skulle ta slut.

Självfallet var valresultatet en framgång för Boris Johnson och ett nederlag för Jeremy Corbyn. Toryledaren fann en väg som han satsade allt på: Get it done and move on! Han bakade brexitpajer på konditori i Soho och kramade torskar i avlägsna fiskesamhällen. Get it done!

Inget om de framtida problemen med att lämna EU. Vad han lärt sig på elitskolan Eton var inte att lösa komplexa problem utifrån ideologiska eller vetenskapliga analyser. Nej, en Etonian ska framför allt aldrig förlora, alltid vinna! Get it done!

Brexit kolliderade också med en engelsk självbild: imperiebyggarna som dominerade världshaven och motstod Hitler under Churchills ledarskap. Med disciplin, uthållighet och sammanhållning klarar man allt.

Men så fungerar inte världen längre i turbokapitalismens och internets tidevarv. Brexit ställde indirekt frågan: vilka är vi, inte vilket samhälle vill vi ha.  Det var egentligen en falsk frågeställning, då globaliseringen har försvårat för både politiska program och sociala samhällskontrakt - med kraftig fördel för ekonomi och storföretag.   

Labour förlorade med andra ord inte på välfärdsfrågan utan på att de inte kunde leverera ett tydligt svar om Brexit, en fråga som djupt splittrade både Labour och Tory. Förre Labourledaren Tony Blair, som envist arbetade för att stanna kvar i EU, hade ju heller inte någon som helst framgång med sin kampanj.

Corbynfalangens program om radikala socio-ekonomiska reformer finner sin förklaring i den sociala situationen i Storbritannien som på många håll speglar en modern Dickensmisär, med utslagning och förtvivlan, så väl skildrat nu senast i Ken Loachs film Sorry we missed you.

Därför försvann praktiskt taget också det främlingsfientliga budskapet i valkampanjens slutskede. Det är inte heller romer som jag ser tigga och sova på Londons gator. Där ser jag de gamla koloniernas barn, de finns överallt, en svart man genomblöt i hällregnet, men också en infödd vit kille med en filt som paraply och skylten Jag är mycket hungrig - Gud välsigne er. Nära mitt hotell, mitt i Skanskas jättebygge på trafikintensiva Tottenham Court Road, har tre andra engelsmän slagit upp bristfälliga vindskydd som sina ”bostäder”.

I grannskapet är pubarna och teatrarna överfulla av folk, till synes obekymrade av det ödesdigra valet. Men varken Storbritannien eller Boris Johnson kommer undan verkligheten. Hur ska han hantera det utbredda sociala missnöjet och möta förväntningarna om en bättre framtid? Det är nu som allvaret börjar.

Och vi andra européer behöver britterna som bundsförvanter i kampen för den europeiska demokratins överlevnad.

I BBC spekulerades det om den nye premiärministern skulle bli en Michael Hesseltine, som med sina liberalkonservativa åsikter utmanade sin hårdföra partivän Margaret Thatcher, eller skulle han bli en ny Thatcher? Eller skulle han bli det som han var bra på och uppskattad för: den miljö- och cykelvänlige Londonborgmästaren Boris?

Europa håller andan.