Debatt: Jättebanker ett hot mot Sverige

Riksbankens halvårsrapport Finansiell Stabilitet publicerades i förra veckan. FI:s rapport på samma tema släpptes i tisdags. Riksbankens rapport målar upp en dyster bild av svensk banksektor, medan FI i mångt och mycket blundar för problemen. Banksystemet utgör, även efter Nordeas flytt till Finland, nästan 300 procent av Sveriges BNP, långt över EU-medel. Bankernas bruttosoliditet, alltså icke-riskvägda kapitaltillgångar, är bland de lägsta i Europa, och har inte förbättrats sedan innan finanskrisen. Det svenska finanssystemet är helt beroende av fyra jättebanker med tydlig oligopolställning på marknaden. Tillsammans står dessa banker för cirka 70 procent av all ut- och inlåning, och cirka 80 procent av den totala bankmarknaden. Storbankerna är dessutom tätt sammanlänkade. Totalt uppgår deras exponeringar mot varandra till cirka 40 procent. Med andra ord: om en krisar, så krisar alla. Solidariskt nästan, bankerna emellan, men vanvettigt sett ur ett samhällsperspektiv.

Situationen är inte bara problematisk ur ett stabilitetsperspektiv, utan även ur ett konkurrensperspektiv. Svenska banker gör ovanligt stora vinster, och vanliga bankkunder
står för notan. Stora förändringar krävs för att förändra situationen.
Vi föreslår därför:

1. Inför en bankdelningslag som skiljer på affärsbanker och investmentbanker. Detta skulle tvinga en uppdelning av alla svenska storbanker. Eftersom affärsbanker tar emot insättningar, som täcks av den statliga insättningsgarantin, är det högst rimligt att riskerna som affärsbanker tillåts ta är begränsade. Dessutom är det rimligt att skydda affärsbanksverksamhet från de spekulationsdrivna risker som uppstår inom investmentbanker. Att svenska banker idag tillåts spekulera med vanliga människors statligt försäkrade insättningar är både ett marknadsekonomiskt och moraliskt haveri.

2. Höj bruttosoliditetskraven. Att svenska storbankers bruttosoliditet är bland de lägsta i Europa brukar förklaras med att de svenska bankernas tillgångar utgörs av stora mängder bolån som anses ha mycket låg risk. Att riskkalkyler kring bolån inte alltid stämmer vet vi dock – det, om något, lärde vi oss av finanskrisen 2008. Det är därför bra att de nya internationella bankreglerna, Basel-III, som beräknas vara fullt införda i Sverige 2027, innehåller ett bruttosoliditetskrav på tre procent. Detta krav är dock för lågt, och kommer för sent. Riksbankens beräkningar visar att det vore samhällsekonomiskt gynnsamt med en bruttosoliditet på mellan fem och tolv procent, och har länge yrkat på att införa ett krav på minst fem procent. Att regeringen och FI vägrar lyssna på Riksbankens råd ser vi som ett tydligt tecken på att de prioriterar bankvinster framför samhällsnytta.

3. Minska det ömsesidiga beroendet mellan banker genom att införa en maxnivå på totala exponeringar gentemot andra banker. En viss exponeringsgrad är oundviklig, då det är naturligt att banker lånar ut pengar till varandra, men att storbankerna bygger upp ett gemensamt beroende så stort att det hotar stabiliteten i det svenska finanssystemet, som idag är fallet, är oacceptabelt.

Det är dags att nästa regering, oavsett konstellation, tar lärdomarna av finanskrisen på allvar och arbetar för att minska de risker storbankerna idag utsätter Sverige för.