Debatt: Jag slösade bort min barndom mitt i klassamhället

Jag fick häromdagen höra en berättelse som berörde mig på djupet. Jag fick höra om en liten grabb som var överlycklig för att han på sin födelsedag fick sin favoritjuice till frukost. 

Mer än så var det inte – det är också en verklighet. Det är dock inte en verklighet jag själv är bekant med.

Jag växte upp i ett av Göteborgs mest välbärgade områden. Jag är dessutom akademiker och en vit, heterosexuell man. Att kalla mig privilegierad är att konstatera fakta. 

När jag gick i grundskolan kom vissa barn till skolan i jackor för tiotusentals kronor. Märkeskläder var inte något unikt, det var en självklarhet. När man inte uppskattade maten i skolmatsalen var det bara att äta ute på närmaste restaurang, somliga gjorde det nästan varje dag. Det var alltid någon i klassen som var bortrest, ofta i Thailand eller Dubai. Och var man inte på andra sidan jordklotet var man på sommarstället eller skidstugan, som alla hade. 

Jag tänker ofta på Göran Perssons ord till Carl Bildt den där mytomspunna debatten: ”Berätta inte för mig om det svenska klassamhället.” Till viss del känner jag igen mig i Göran Perssons ord. Jag har också sett det, vuxit upp i det och framför allt hatar jag det.

Det är inte rimligt att vi lever i parallella världar.

För mig är området jag växte upp i fruktansvärt. Det är att likna vid ett mycket förfördelat fängelse, ett liv i total avskärmning. När man bor på en sådan plats får man aldrig se världen för vad den är. Jag upplever därför att många av de år jag tillbringade där är bortslösade delar av mitt liv. 

När allt handlade om ytan och materiella ting fick man inga värdefulla utbyten. Samtidigt är jag medveten om att jag inte är i en position att klaga.

Det enda bra med tillvaron i min uppväxt är att jag kan relativisera den mot verkligheten. När jag hör om den barnfattigdom som breder ut sig i Sverige. När jag hör om barn som är tacksamma bara över att få sin favoritjuice till frukost. Då vet jag hur absurt samhället faktiskt är. Hur den meningslösa konsumtionen på ena sidan stan hade kunnat vara oändligt mycket meningsfullare på den andra.

Vi måste bli ett solidariskt samhälle – ett samhälle där vi bryr oss om varandra. För det är inte rimligt att vi lever i parallella världar, i ett samhälle där klassamhället blir mer och mer påtagligt för varje dag. 

Det finns inga enkla svar på vilka åtgärder som krävs. Man kanske borde vi börja med att ta till självrannsakan. Vad kan var och en av oss göra för en bättre, klasslös, framtid? Kan du, liksom jag, se absurditeten i vår tillvaro, och räcker det för att få till en förändring?

Oavsett vill jag inte att någon i framtiden ska kunna känna igen sig i Göran Perssons ord. För så länge vi gör det har vi misslyckats. Att få sin favorit juice ska även det vara en självklarhet fler dagar än födelsedagar.