Debatt: Jag gör slut med Socialdemokraterna

Jag frågar Google, hur säger man när man gör slut. Alternativen verkar vara många, beroende på hur schysst man vill vara. Man kan tydligen dumpa någon i sju, åtta eller elva steg. Det dyker upp en rad vettiga förslag, även när man som i mitt fall lämnar ett parti och inte en partner.

Framför allt ska man vara tydlig – jag vill inte längre vara medlem i Socialdemokraterna. 

Och man ska alltid förklara varför man har bestämt sig att gå. Det ger den övergivne möjligheten att förstå och förhoppningsvis ändra sitt beteende i framtiden.

I mitt fall är det partistyrelsens beslut att offra den redan krackelerade alliansfriheten och i stället ingå en pakt med Nato, som gör att jag sätter punkt. Det är ännu en av mina röda linjer som nu överskrids, alla varningens fingrar till trots. Det är inga känslostyrda och okunniga personer som har lyft dem utan sådana vars råd och erfarenhet man annars brukar värdesätta. 

Argumenten har vi kunnat ta del av i stor utsträckning, även om den gängse medierapporteringen har varit till fördel för ja-sidan. För egen del kan jag sammanfatta dem väldigt kort: Det är farligt, historielöst och dessutom meningslöst att gå med i Nato, ifall någon skulle tro att vi lever säkrare från och med nu.

Min stora poäng är dock en annan. Lika lite som jag skulle lämna min partner för att vi tycker olika i vissa frågor lämnar jag Socialdemokraterna enbart för att partistyrelsen numera gillar Nato. I ärlighetens namn har det på kort tid blivit väl många grodor att svälja för en progressiv gruv- och klimataktivist som mig. Innerst inne har jag dock hållit fast vid tanken att det krävs en folkrörelse för att genomföra stora förändringar i samhället. 

I detta system reduceras partimedlemmar till valarbetare och befolkningen till röstboskap.

Det som gör mig illamående till den grad att jag inte längre vill vara del av den gemenskapen är beslutskulturen och maktstrukturen som ingen med öppna ögon kunde undgå under den säkerhetspolitiska beslutsprocessen.

Göran Greider kallar det ”autoritära drag i svensk demokrati” och rätt har han! Demokratin i vårt land är sjuk, till och med dödssjuk. Partierna har slutat lyssna på människorna och vetenskapen och på medlemmarna, men följer gladeligen företagens och kapitalets rop. Samtidigt sitter de fast i en rävsax av rädsla för fallande opinionssiffror. Med folkvalda företrädare som gisslan i ett politiskt system där enbart den lydige har en framtid. Med en debattkultur utan dialog och utrymme att ödmjukt acceptera den andres ståndpunkt. 

Syftet med den partiiinterna Nato-dialogen som gått till historien som Nato-monologen, var lika lite att ändra partistyrelsens inställning som riksdagsdebatter är avsedda att övertyga andra partiers ledamöter. Båda är spel för gallerierna.

I detta system reduceras partimedlemmar till valarbetare och befolkningen till röstboskap. Och de förtroendevalda till knapptryckarkompaniet, vilket den före detta moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson beskriver väl i sin bok med samma titel. 

Beklämmande få var nej-rösterna som under de gångna veckorna hördes igenom den ekande tystnaden ur maktens korridorer. All heder till dem och deras civilkurage! Och alldeles för sent kom ett enbart symboliskt ställningstagande från S-kvinnor som missade en massmobilisering av sina medlemmar. Ordförande på dubbla stolar var tydlig med att inte kunna gå emot partilinjen. Vilken tur att Maj Britt Theorin slapp vara med om denna fadäs.

Jag är medveten att det finns en teoretisk chans att påverka partiinternt. Jag har tillräckligt länge försökt att använda mig av denna möjlighet – utan framgång. Sedan idag vet vi att inte ens ett kongressbeslut är värt pappret det är skrivet på. Grundläggande ideologiska värderingar om alliansfrihet och en kärnvapenfri värld är inte längre heliga. 

Vad river Socialdemokraterna upp härnäst? 

Jag vet inte det, men det kommer i alla fall inte att ske i mitt namn.

Önska personen lycka till och gå, det är den sista punkten på listan när man separerar. Det säger jag av hela mitt hjärta, framför allt till alla de underbara kamraterna som stannar kvar – och kämpar. Vi ses på andra barrikader.