Debatt. .

2020-05-16 11:30
  • Johan Arnkil: ”Våren 1994 bestämmer jag mig för att jag skall ta revansch på livet genom att bli så jävla bra i bowling som det bara går att bli.” Foto: Jonas Ekströmer/TT
    Johan Arnkil: ”Våren 1994 bestämmer jag mig för att jag skall ta revansch på livet genom att bli så jävla bra i bowling som det bara går att bli.”
  • Johan Arnkil.
    Johan Arnkil.
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Jag delar min berättelse för att du som funderar på självmord inte ska gå hela vägen

Det är söndagen 25 augusti 1990.

Klockan är 13 på dagen och jag sitter i vardagsrummet i lägenheten på tredje våningen i mitt föräldrahem och lyssnar på Europe. Jag ser ut genom fönstret och blickar bort mot Lillhagens sjukhus. Den vita byggnaden lyser som ett ljus omgiven av den gröna lummiga skogen som avtecknar sig mot horisonten. Det är skönt att vila blicken mot horisonten.

Plötsligt rycker jag till. Det är telefonen som ringer. Det är Sven, tänker jag. Sven är min bästa kompis som jag känt sedan jag var två år. De senaste åren har han varit den enda kompis jag umgåtts med på fritiden då jag inte är socialt smidig och har ont om vänner. Jag reser mig upp och går mot köket där den röda knapptelefonen med svarta knappar hänger. Jag lyfter luren och hör en röst. Det är inte Sven. Det är en röst jag känner igen men jag kan inte placera den. Rösten frågar mig om jag är ensam hemma. Jag svarar: ”Ja, mina föräldrar är på sommarstället på Tjörn.” Rösten tillhör Svens faster. Hon berättar att Sven är död.

Det är som att det blir helt svart. Jag står där med den röda luren i handen och ser ut över balkongen mot den vita villan med röd ladugård som ligger granne med vårt bostadsområde. Samtalet avslutas och jag lägger på luren. Jag går in på mitt rum. Jag är i chock. Jag vet inte vad jag ska göra men jag kommer på att ringa mina föräldrar. Mamma svarar och när jag berättar att Sven är död så skriker hon till. Hon undrar om de skall komma hem. Jag svarar: ”Nej, det är ok”. Men det är det inte. Jag är inte ok.

Det är på fredagen efter som jag bestämmer mig. Jag känner att det räcker nu. Så länge jag kan minnas har tanken funnits där men nu känner jag att det är dags. Det är dags för mig att avsluta mitt liv.

Under tonåren har jag mått dåligt i perioder och det har hänt att jag legat i sängen med en kniv i handen. Jag har funderat på att köra in den i min mage, men jag har inte vågat.

Jag har också funderat på att hänga mig när jag varit ensam hemma. Men jag har tänkt på den som kommer att hitta mig, och kunde inte med det. Jag har också tänkt på om jag skulle vara saknad av någon. Troligen av min familj, men någon mer? Så mörka har mina tankar varit. Så ensam har jag varit i mina tankar.

Två veckor senare kommer jag att vara ensam i lägenheten igen. Jag bestämmer mig för att det är då det ska ske. Det är då mitt liv ska ta slut. Det är då mitt lidande skall ta slut. För jag orkar verkligen inte mer. Jag har provat allt jag kunnat men inget funkar. Detta med att leva är inte för mig.

De två följande veckorna blir utan jämförelse de två värsta i mitt liv. Jag har varit med om mobbning, ensamhet, sjukdom och depression innan. Men inget, verkligen inget, kan jämföras med dessa två veckor. Att medvetet i hemlighet planera mitt egna självmordsförsök är otroligt påfrestande. Så påfrestande att jag skulle göra vad som helst för att slippa vara i den här situationen. Jag frågar mig varför jag lever när Sven inte gör det. Om någon skulle dö, varför kunde det inte vara jag. Jag ville ju det, mig veterligen hade han inte samma tankar. Jag tänker att jag skulle offra mitt liv för att han skulle komma tillbaka, om det var möjligt. Vad jag inte tänker på att han då skulle vara i min situation istället.

Det är den lördagen 15 september 1990.

Jag sitter hemma i vardagsrummet i den bruna skinnsoffan. Framför mig på det vita lackerade bordet står det en liten brun burk med vitt lock. Burken var nyss full, men nu är den tom.

Jag reser mig upp och går genom hallen mot mitt rum. Jag lägger mig på min säng för att somna. För sista gången.

Jag dör inte den natten.

Jag föds på nytt.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

På torsdagen börjar jag vakna till. Jag ligger i en säng på Sahlgrenska sjukhuset. Jag kan inte prata för en respirator hjälper mig att andas. Jag har blivit opererad och fått mycket morfin. Min mamma sitter bredvid mig och jag tecknar med händerna att jag vill skriva för att kunna kommunicera. Hon frågar mig vad jag tänker på. Jag skriver: ”Sven.”

Jag hör henne berätta för sköterskan att det är min kompis som nyligen gått bort.

Allt eftersom börjar jag bli mer medveten och jag inser att allt det där som jag försökt fly ifrån är kvar. Jag inser att jag mot min vilja fortfarande lever. Jag känner att det som hänt och jag har varit med om är mer än jag orkar tänka på. Jag orkar inte heller tänka på framtiden för jag kan inte se hur det överhuvudtaget skall kunna finnas någon för mig. Men att göra om det jag gjort under de här två senaste veckorna? Nej, det går inte. Detta kommer jag aldrig klara av att göra om. Hur dåligt jag än mår.

Eftersom jag inte orkar med varken dåtid eller framtid börjar jag fokusera på nuet. Jag riktar min uppmärksamhet mot det som är här och nu och frågar mig: ”Vad kan jag uppskatta just nu?”

Jag möter en sköterska som ler mot mig. Jag får en kram av min mamma. På vägen ut från sjukhuset står sköterskan i korridoren och tar farväl. Jag känner omtanken och medkänslan från henne. Den känslan är så stark att den skall leva kvar i mig som ett minne resten av mitt liv. Jag kommer ut i solen och känner värmen mot mitt ansikte. Jag hör fåglarna kvittra. Jag möter en katt som stryker sig mot mitt ben. Alla de där små sakerna som alltid funnits blir nu väldigt stora. Stora för att jag väljer att se dem. För de är det enda jag har. Det enda jag orkar med.

De kommande åren är mycket jobbiga men långsamt tar jag mig uppåt och får ny gemenskap, bland annat genom att jag börjar spela bowling mer regelbundet. Våren 1994 bestämmer jag mig för att jag skall ta revansch på livet genom att bli så jävla bra i bowling som det bara går att bli. Jag ska bli bäst i världen och ingenting skall stoppa mig. Ingenting skall komma i min väg. Jag har energi och motivation nog för att flytta berg och jag börjar se över vad jag behöver stärka ytterligare. Jag börjar med mental träning.

Några månader senare upptäcker jag att något har hänt. Det dyker upp nya tankar och perspektiv i mitt huvud. Plötsligt kommer jag på mig själv med att tycka att jag har tur när en bil jag lånat går sönder. Tur för att den går sönder nära mitt jobb och jag kan ta mig dit. Men jag har ju aldrig haft tur förut, tänker jag. Vad är det som har hänt?

Den mentala träningen skulle hjälpa mig att bli en bättre bowlingspelare men det den verkligen gör är att den ger mig nya perspektiv. Jag blir helt fängslad. Vad är detta? Kan man göra såhär?

Där föds mitt intresse för personlig utveckling som jag ägnat merparten av mitt liv åt sedan dess.

År 2016 börjar jag skriva. I början förstår jag inte riktigt varför men hösten 2019 resulterar det i en bok. Inte en bok om depression och självmord utan om resan tillbaka. Om en resa i att upptäcka livet och hur fantastiskt det är.

Min berättelse är skriven av en man som varit död. En man som släppte taget om livet. Och när han gjorde det så fann han livet. Det som egentligen var viktigt i det. Det som verkligen hade betydelse. Och det var något han haft hela tiden.

I år kommer en halv miljon svenskar fundera på att begå självmord.

Ungefär 90 000 av dem kommer att försöka.

Jag delar min berättelse i hopp om att du inte ska bli en av dem.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Johan Arnkil 
Framgångscoach och författare