Jag är trött på...

Jag är trött på

att se kompetenta och välutbildade kollegor söka sig vidare till yrken med rimlig arbetsbelastning.

Jag är trött på

att se nyexaminerade kollegor komma ut till en skoningslös verklighet, där ambitioner och entusiasm snabbt byts ut mot ren överlevnadsinstinkt och ständiga genvägar förbi de värsta hindren. Eller mot sjukskrivning.

Jag är trött på

att se hur skrivningar i skollag rörande alla elevers rätt att få stöd inte efterlevs eftersom budget i balans trumfar alla lagtexter kopplade till skolan.

Jag är trött på

att ständigt nås av medialt kanaliserade hafsslutsatser kring hur skolan måste lära eleverna mer om extremism, sex- och samlevnad, hedersrelaterat förtryck, digital medvetenhet, kost, psykisk ohälsa och så vidare. Vad ska vi ta bort från ”det där andra” (ni vet ämnen, undervisning och sånt) som redan är svårt att hinna med?

Jag är trött på

att se kollegor hoppa över sina raster och arbeta långt över den tid de får betalt för, för att hinna med de arbetsuppgifter de är ålagda och för att döva ett konstant dåligt samvete.

Jag är trött på

att de pedagogiska måltiderna ses som en utgift och möjlig besparingspost snarare än en billig investering i god matro och möjlighet till värdefull vuxenkontakt för barnen.

Jag är trött på

att kommunala politiker inte inser att en ”satsning” på 2 procent i budget i själva verket innebär en nedskärning med 1 procent om kostnadsökningar för lön och dylikt är 3 procent. Och jag är trött på rikspolitiker som låter det fortgå.

Jag är trött på

att utöver lärandet, också få ansvara för arbetsuppgifter en vaktmästare, administratör eller samtalsterapeut egentligen är mer lämpad för.

Jag är trött på

att se hur nyanlända elever skeppas rakt in i ordinarie verksamhet, där redan stressade kollegor tvingas till ännu mer samvetsstress eftersom resurserna att hjälpa denna allra mest behövande elevgrupp saknas, eller är alltför begränsade.

Jag är trött på

att utöver att lösa de konflikter som ibland uppstår när man tvingar in 350 ungdomar i samma lokaler, också behöva lägga minst lika mycket tid på att dokumentera konfliktutredningsarbetet där det primära syftet förefaller vara att hålla skolans rygg fri.

Jag är trött på

att vända ut och in på mig själv i en arbetsvardag där betyget F vänds till ett betyg på dig som lärare, när måluppfyllelsen sällan eller aldrig diskuteras mot bakgrund av hur förutsättningarna faktiskt ser ut.

Jag är trött på

politiker som använder skolan som verktyg för att blidka näringslivet och för att plocka billiga opinionspoäng. Vill ni förändra och förbättra – fråga oss istället för att gissa att vi vill ha lagstiftning om mobilförbud och verkningslösa satsningar på lärarassistenter.

Jag är trött på

att verka i ett fullständigt dysfunktionellt skolsystem, där kommunaliseringen och marknadsskolan i kombination med det fria skolvalet, förefaller ha slagit sönder det som en gång i tiden var en skola i världsklass.

SCB beräknar att det år 2035 kommer saknas 79000 lärare i Sverige. Sminka sanningen hur mycket ni vill, med ”Allt börjar med en bra lärare” och med ”Världens viktigaste yrke”-floskler, men faktum kvarstår. Vi kommer inte ha en skola värd namnet år 2035 om inte förutsättningarna förändras radikalt.

Det är lätt att bli trött när man tänker på det, och det är lätt att bli trött när man tänker på att varken lokal- eller rikspolitiker tycks tänka på det överhuvudtaget.