Debatt: Israel ska inte diktera biståndet till Palestina

Samtidigt som Magdalena Andersson (S) läste upp regeringsdeklarationen – ”En människa, en röst – alla människors lika rätt att vara med och styra det samhälle vi lever i. Det är samhällets mest grundläggande uttryck för jämlikheten människor emellan” – blossade debatten upp om Israel är en apart­heidstat eller inte.

Kyrkomötet antog en försiktigt formulerad uppmaning ”att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid”. Biskoparna protesterade, ledande politiker protesterade, ledarskribenter protesterade: Så får man inte säga om Israel.

Men när Israel någon månad innan terroriststämplade Addameer, Al-Haq, Defense for Children International – Palestine, Union of Agricultural Work Committees, Bisan Center for Research and Development och Union of Palestinian Women Committees, hördes inga protester från biskopar, ledande politiker eller ledarskribenter. Detta trots att alla sex organisationerna är välkända och arbetat nära FN i decennier.

Beror de olika reaktionerna på att de sex organisationer arbetar med att avslöja Israels brott mot palestinierna som också tydligt visar på vilken stat Israel är i praktiken?

Apartheid är en hård anklagelse mot Israel, men sann och sanning tjänar även de judiska israelernas bästa. Deras framtid är beroende av fred med palestinierna. Fred kan inte uppnås med apartheid. Fred förutsätter demokrati, social rätt­visa och jämlikhet.

Är Israel en apartheidstat? Ja anser vi, och vi är inte ensamma utan här får vi medhåll från respekterade människorättsorganisationer som Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.

Två tidigare israeliska ambassadörer i Sydafrika, Alon Liel och Ilan Baruch instämmer. I Kyrkans Tidning skriver de:

”Vad kan man kalla två befolkningar som är etniskt uppdelade och som lever sida vid sida under två rättssystem, där bosättarna åtnjuter alla fördelar av den israeliska demokratin, medan palestinierna förvägras grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter, om inte apartheid?”

Att anklaga Israel för apartheid väcker starka känslor. Sympatin för Förintelsens barn är stark, rädslan för nya utbrott av antisemitism stor. En rädsla som får bränsle av att den israeliska staten lyckats få internationellt stöd för uppfattningen att kritik av Israel som judisk stat är antisemitism (definitionen som görs av International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA). Det skulle alltså vara antisemitism att uttrycka uppfattningen att Israel bör vara ett demokratiskt land med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla invånare, oavsett vilken religion de har eller inte har.

Vi anser att IHRA:s definition av antisemitism i detta stycke är orimlig och oförenlig med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna liksom med gällande internationell lag och rätt.

Human Rights Watch konstaterar i en rapport publicerade den 27 april i år följande:

”Israeliska myndigheter begår brott mot mänskligheten i form av apartheid och förföljelse. Detta grundar vi på den israeliska regeringens politik för att vidmakthålla judiska israelers dominans över palestinier och de grova övergrepp som begås mot palestinier i de ockuperade territorierna, inklusive östra Jerusalem.”

Precis som under apartheidsystemet i Sydafrika var vi många som på olika sätt beskrev dess konsekvenser vilket bidrog till: En människa – en röst. Nu gäller frågan Israels behandling av palestinier och palestinska humanitära organisationer.

Vi representerar 20 organisationer som vuxit till 51, som skrev ett öppet brev till Ann Linde med dessa krav:

• Att regeringen säkerställer att Palestina är suveränt och att bistånd till dessa organisationer inte får dikteras av Israel.

• Att regeringen protesterar mot Israels beslut att terrorstämpla dessa sex organisationer och begär av Israel att de upphäver sitt beslut.

I svar från utrikesdepartementet noterar vi:

”Civilsamhället är en nyckelaktör i arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter, god samhällsstyrning och hållbar utveckling i alla länder, inklusive Palestina. Sverige har med oro noterat det snabbt krympande utrymmet för palestinska civilsamhällesorganisationer.”

Men fina ord räcker inte.

Vi uppmanar därför både enskilda och organisationer att kräva av regeringen att gå från ord till handling genom att tillgodose våra krav vilket också skulle bidra till att regeringen lever upp till sin regeringsförklaring när det gäller det palestinska folket