Debatt: Inte läskigt med svenska värderingar

Hur kan människor i ett litet land som Sverige, med numera flera hundra olika talande språk och kulturer, enas kring ett språk och en samhällsstruktur? Vad krävs för att skapa ett samhälle som bygger på en vi-känsla?

Forskning visar att vi människor är flockdjur och dras till känslan av samhörighet och grupp-tillhörighet. Det vill säga till de som tycker, tänker och gör som vi själva. Och om den samhörigheten inte ska bestå av hudfärg och kulturella attribut så måste det bestå av värderingar. 

Ska vi ha ett mångkulturellt samhälle så måste vi ha ett tydliggörande samhällskontrakt av ett ”vi”. Där det är våra värderingar som ska avgöra och definiera oss som svenskar och land – och inte hudfärg, religion eller etnicitet. 

Att börja de nyanländas integrations- och etableringsprocess med att inkludera samtal om svenska värderingar borde därför vara en självklar del av all SFI- och skol­undervisning.

”Svenska värderingar”? Något sådant finns väl ändå inte?

Jodå, problemet är bara att ni svenskar inte vill prata om det på grund av konflikträdsla och koncensussökning.

En undersökning som har gjorts av Världsbanken visar att svenskars syn på familj och utformningen av ett samhälle skiljer sig extremt mycket ifrån resten av världen.

Till exempel så tycker 90 procent av de länder som tillfrågats att familjen och religionen är två viktiga element för ett fungerande samhälle. För svenskar var det vikten av den enskilda individens val- och religionsfrihet.

 Ändå har Sverige aldrig haft och har fortsatt ingen plan har för att tillgängliggöra, diskutera och informera om detta med de nyanlända som kommer hit.

Svenska värderingar är idén om att makten i ett samhälle ska utgå ifrån folket, där alla är lika inför lagen. Det är idén om att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Och ha tillgång till samma makt och inflytande över sina egna liv. Det är idén om att få tycka, tänka, känna och göra som man vill. Utan att bli dömd för det.

 I enklare ordalag kallar vi det för demokrati, jämställdhet och frihet. 

Är det verkligen så läskigt att prata om?