Debatt. .

2020-01-06 18:57
Det är mycket som talar för Corbyn-anhängarnas tes: att väljarna inte avfärdade Labours radikala program utan bara dess neutrala inställning till Brexit, skriver Olle Törnquist. Bild: Jessica Taylor/TT
Det är mycket som talar för Corbyn-anhängarnas tes: att väljarna inte avfärdade Labours radikala program utan bara dess neutrala inställning till Brexit, skriver Olle Törnquist.
Puffetikett
Dagens ETC

Inåtvänd vänsterpolitik bakom Labours förlust

Valresultatet i Storbritannien var smärtsamt för både vänstern som förnyat Labour och likasinnade på annat håll. Nu duger det inte att sticka huvudet i sanden.

Olle Törnquist, professor i politik och utveckling, analyserar Labours förlust och kommer fram till att vänstern inte kan vinna om den inte presenterar ett hållbart internationellt alternativ till nynationalismen.

Kollegerna jag frågat och analyserna i såväl liberala the Economist som ”sossiga” the Guardian är ense om att Jeremy Corbyns mummel om Hamas och bristande popularitet bland ”vanligt folk” spelade in. Men sedan tvistar de om huvudorsakerna. Några säger, att liberaler och närstående socialdemokrater, som till exempel Tony Blair, har rätt i att det var Labours vänsterorienterade manifest som orsakade nederlaget. (Se även ETC 25.12/19) Här hemma skulle det i så fall betyda, att bland andra Reformisternas krav på mer jämlikhet och välfärd inte är en lösning på socialdemokratins problem.

Andra hävdar dock, att ett mer liberalt Labour skulle ha förlorat stöd hos alla dem som av två skäl kritiserat Blairs flirt med den globala nyliberalismen. Dels för att den skapat ojämlikhet, nedskärningar i välfärden och större skillnader mellan stad och landsbygd. Dels för att invasionen i Irak provocerade fram IS och många av dagens konflikter och flyktingströmmar från Mellanöstern.

Dessutom var det knappast brist på liberalism som fick mittenväljare att lämna Labour – givet att de inte heller röstade på det Liberaldemokratiska partiet, vilket också gjorde ett katastrofval. Istället är det mycket som talar för Corbyn-anhängarnas tes: att väljarna inte avfärdade Labours radikala program utan bara dess neutrala inställning till Brexit.

Men det löser inte problemet. För även om väljarna inte tog avstånd från förslagen om mer socialdemokrati istället för nyliberalism, protesterade de uppenbarligen mot att partiet hade ett program som inte kunde vägleda ett ställningstagande till Brexit. Annorlunda uttryckt röstade sannolikt de ”konservativa arbetarna” (för att låna Göran Greiders beteckning i ETC 18/12/19) på Johnson, för att Labours radikala program om välfärden och jämlikheten inte hängde ihop med ett övertygande alternativ till Brexit om hur man kunde förbättra EU och tygla globaliseringen och migrationen.

En historisk jämförelse med socialdemokratins motgångar på annat håll stödjer slutsatsen, att roten till det onda är just den svaga internationalismen. Kräftgången började på 70-talet, när bland andra Olof Palme och Willy Brandt inte lyckades få tillräckligt stöd ens i det Globala Syd för idéen om en ny ekonomisk världsordning. Den marknadsstyrda globaliseringen fick fritt fram. Försöken att istället kombinera nyliberalismen med demokrati, internationella institutioner och ”socialt acceptabel strukturomvandling” blev bara halvdana, både i Nord och Syd. Socialdemokratin gick tillbaka; och de radikalare rörelserna saknade gemensam organisation.

Stefan Löfvens försök till nystart 2012 med ett ”Global Deal” saknade en fungerande formel för hur investeringar och handel med tillväxtstaterna i Syd skulle kombineras med stöd för mer demokrati och inkluderande hållbar utveckling. Så när konflikterna i Syd utlöste flyktingströmmar till Nord 2015 fanns det inget trovärdigt internationellt alternativ till Sverigedemokraternas ny-nationella ”försvar”. På samma sätt som Labour nu saknade ett alternativ till Brexit. (Undantaget är Portugal, vid sidan av migrant- och flyktingvägarna.)

I Sverige finns det numera inte ens en socialdemokratisk biståndspolitik som prioriterar de krafter som motverkar globaliseringens avigsidor och konflikter. Även Reformisternas kritik mot sociala och ekonomiska orättvisor är inåtvänd. Liksom förebildernas program i radikala Labour. Det återstår att bygga ett hållbart internationellt alternativ till ny­nationalismen.

Olle Törnquist 
Professor i Politik och Utveckling, Universitetet i Oslo