Debatt. .

2015-08-18 11:26
Bilder: Free Images, TT (Montage)

Hur ska Sverige kunna bli hållbart?

Inför Paris stiger temperaturen och förhoppningarna – till och med snabbare än jordens medeltemperatur. Politiker, företag och debattörer utlovar alla en möjlig hållbar framtid eller åtminstone en hållbar utveckling. Problemet är bara att ingen definierar hållbarhet. Det har blivit ett positivt laddat modebegrepp utan täckning och innehåll. Utifrån sådana begrepp kan man inte träffa några hållbara och rättvisa överenskommelser, skriver Jan Strömdahl, arkitekt, författare och före detta riksdagsledamot för Vänsterpartiet.
 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I bästa fall påpekar en och annan att Sverige inte kan fortsätta använda resurserna från tre jordklot när vi bara har ett. Längre än så kommer sällan diskussionen på det spåret. Men det är faktiskt en lovande början på en definition av hållbarhet och vad som krävs av oss i vårt lilla rika land – även om rikedomen är ytterst ojämlikt fördelad.

Och några små notiser konstaterade att den 13 augusti hade världens befolkning förbrukat alla jordens resurser för hela år 2012. Men vem bryr sig? Det faktum att vi nu globalt använder oss av 1½ jordklot betyder mindre än de rika ländernas sug efter tillväxt. 

Jag har under snart tio års tid studerat ett system för att mäta och definiera hållbarhet. Det var nyheten 2006, att Kuba är det enda land i världen som är hållbart, som fick mig nyfiken. Världsnaturfonden WWF med data från Global Footprint Network och FN:s UNDP presenterade den slutsatsen i Living Planet Report.

Därefter har nya rapporter presenterats vartannat år utan att klargöra vilka länder som klarar kraven på hållbarhet. Man anar oviljan att återkommande behöva konstatera att Kuba tillsammans med andra små länder i Latinamerika är föredömen för världen i övrigt.

Världsnaturfondens definition på hållbarhet är enkel, mätbar och begriplig. Ett lands befolkning får högst konsumera mark- och vattenresurser inklusive utsläpp av koldioxid inom ramen för ett jordklot samtidigt som den socio-ekonomiska nivån (Human Development Index, HDI) ska vara mycket hög. HDI mäter utbildningsnivå, livslängd och ekonomi hos befolkningen.

Denna definition har jag sammanlagt med klimatpolitikens krav på minskade utsläpp av växthusgaser (främst koldioxid) och jag ansluter mig här till ett-tonsmålet, dvs varje individ kan släppa ut i genomsnitt högst ett ton koldioxidekvivalenter per år utan att riskera en skadlig uppvärmning av jorden.

För Sveriges del är det inget problem med HDI-nivån men vårt ekologiska fotavtryck motsvarar 3,72 jordklot per person enligt de senast publicerade uppgifterna – och tendensen är stigande. Det betyder att svenskarna i genomsnitt konsumerar resurser från nära nog fyra jordklot i stället för ett. Och vi är på väg att gå om USA.  I tabellen nedan visas de ekologiska fotavtrycken och dess komponenter i antal jordklot per capita för Indien, Kuba, Kina och världen samt Sverige, USA och Danmark. Tanken är att alla länder först och främst måste minska sina koldioxidavtryck till 1 ton per person. Det motsvarar ett fotavtryck om ca 0,15 jordklot. Sedan måste det totala ekologiska fotavtrycket stanna vid högst 1 jordklot per person vilket motsvarar jordens biokapacitet. I den undre raden har jag räknat fram vilket utrymme länderna då skulle ha för ökad konsumtion (grönt) respektive kravet på minskad konsumtion (gult).

Svenskarna måste alltså i första hand minska sina koldioxidutsläpp med 88 % från 1,85 till 0,15 jordklot. Dessutom måste övrig konsumtion minska med 55 % från 1,87 till 0,85 jordklot. Om man jämför svenskarnas fotavtryck med världen i övrigt är det skogsprodukter (tänk IKEA) som sticker ut men minskningar krävs också när det gäller odlad mark, betesmark och fiskevatten, dvs den mat vi äter eller slänger. Även bebyggd mark ligger långt över världsgenomsnittet och det beror på all mark som används för boende och biltrafik.

Ovan: Tabell som visar det ekologiska fotavtrycket i antal jordklot per capita för ett urval av länder 2010. Sveriges totala fotavtryck är 3,72 jordklot. Om koldioxidutsläppen minskas till 1 ton måste dessutom övrig konsumtion minskas med drygt 1 jordklot.  Data från WWFs Living Planet Report. Tabellen publiceras i Nya Kubas omställning till ekologisk hållbarhet av Jan Strömdahl, i början av september 2015

Allt detta är naturligtvis lättare sagt än gjort. Men exemplet Kuba visar att det är möjligt att kombinera en mycket hög socio-ekonomisk nivå med ett ekologiskt fotavtryck inom ramen för jordens kapacitet. Det handlar om att dra ner på överkonsumtionen och bli lika påhittiga som kubanerna. Det är besvärande nog så att Kubas levnadsnivå, uppgraderad med 1/3 när oljan ersatts med förnybar energi, är den som måste vara riktmärke för världen i övrigt om den ska kunna bli hållbar i sin helhet.

Det jag önskar, men inser är omöjligt redan till Paris, är att FN skulle ha auktoritet nog att begära in planer från varje medlemsland för hur och inom vilken tidsram de kan nå fram till ekologisk hållbarhet. Men Sverige skulle kunna gå före och utarbeta ett exempel på en sådan plan.

 

Jan Strömdahl 
Arkitekt, författare och före detta riksdagsledamot för Vänsterpartiet.