Debatt: Hoppet står till rörelser som #NoStranger

”’Dricker ni vatten där ni kommer ifrån?’, hånflinade min arbetsgivare i dag när jag frågade efter ett glas vatten. Det var varmt, jag hade arbetat hårt med att gräva, jag var törstig.”

Han tittade ner när han mumlade fram dessa meningar och jag förstod varför. Sorgen välde upp inom mig och jag visste att skammen av dessa ord var lika påträngande smärtsamma var gång de tryckte luft framför sig och trängde in i hans kropp. Dessa avstympande ord och många andra liknande ord hade han hört så många gånger, vid så många tillfällen, att jag hade tappat räkningen. Att trösta var inte längre lönt.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Min lillebror blev titt som tätt utsatt för olika typer av rasism under hela sin ungdom. Han från Mellanöstern och hans kompis från Somalia, berättade de mest otroliga historier där de på olika sätt hånades och utestängdes från olika arenor. Då som tonåring med fortfarande naiva ögon försökte jag ibland föreslå andra perspektiv, att de två kanske hade missuppfattat det hela, att de nog överdrev hur situationen hade utspelat sig. Idag vet jag att våra kroppar fick utstå en rasism som delas av så många andra kroppar, samma kroppar förenade under samma hud. Vi fick den hårda vägen lära oss hur samhället kategoriserar, förnedrar och spottar på de som inte anses tillhöra.

Flera forskningsstudier i Sverige har visat att rasifierade grupper, från framför allt Mellanöstern och Afrika, har svårare att bli kallade till intervju vid jobbansökan, de har svårare att få lägenhetskontrakt och de blir oftare utsatta för våld och hatbrott.  Även om de är mest kompetenta för ett jobb väljer ”svenska” rekryterare hellre ”svenskar” som är mindre kompetenta för jobbet än kompetenta ”invandrare”. Att bli nekad jobb och bostad, att bli bortvald och inte kunna tillgodose grundläggande behov, är inte  kroppsligt synligt som att bli slagen på. Den osynliga rasismen som är lika destruktiv som den synliga, är svårare att bevisa och legitimeras på ett samhällsplan. Den tränger igenom samhällsstrukturer, den ses till slut som ett normaltillstånd. Blir ett arv för nästa generation att assimilera i sitt ”jag”.

Inom psykologin pratar man bland annat om två olika typer av rasism, explicit och implicit rasism. Den explicita rasismen är synlig och påtaglig, den krossar skallar, slår in tänder, skär i kött och bryter ben. Den går att bevisa då människors kroppar får bära det våld hatet manifesterar. Den implicita, dolda rasismen är inte lika synlig. Den är snarare en projicerad avsky, en önskan om den andras icke närvaro eller drivet att dominera, och för den rasifierade en kroppslig inre upplevelse. Ett jag-dystont avhumaniserande med skam som en bitter eftersmak. Projicerade negativa affekterna bär löften om ångest och depression, lämnar avtryck som en belastning för psyket att bära. Den implicita rasismen kan manifesteras i interpersonella kontakter och i rutinmässiga jag-främmande handlingar i institutioner med diskriminerande konsekvenser, svåra att synliggöra, bestraffa och komma åt.

Även om den implicita rasismen inte låter sig fångas så lätt, är det av vikt att den synliggörs. Hoppet står till berättelser, likt de historier jag fick höra. Hoppet står till att flertalet reser sig och som en kollektiv handling höjer sina röster och bryter tystnaden. Hoppet står till att rörelser som #Nostranger, som likt metoo-rörelsen, lyckas omförhandlar relationer och samhällsinstitutioner. Det är dags att bita svansen av skammen, inte låta den nå fram och riva runt.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.