Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Historielöst att kräva skolans förstatligande

Bild: Berit Roald/TT

Dagens ETC.

Det hörs röster om förstatligande av skolan från alla möjliga håll. Men vad menas egentligen? Har skolan alltid varit statlig eller har den aldrig varit statlig? Anita Waltersdotter tröttnar på en historielös debatt.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Från och med införandet av folkskolan 1842 har staten styrt såsom staten brukar styra verksamheter genom myndigheter, lagar och förordningar. Det var ett decentraliserat skolsystem, varje socken och varje stadsförsamling skulle ha en skola. Staten hade myndighets­ansvar och kyrkan var huvudman.

Idéer om ”en skola för alla” diskuterades under en period fram till 1950 då regeringsbeslutet togs att införa en enhetskola. Beslutet föregicks av en försöksverksamhet. Beroende på vilken kommun du bodde i infördes enhetsskolan mellan 1962 och 1972. Den första läroplanen kom 1962. Kommunerna ersatte successivt kyrkan. Staten hade myndighetsansvar och ­kommunen var huvudman.

1992 införs den så kallade ”friskole­reformen”, som gör det möjligt för icke demokratiskt tillsatta styrelser att vara enskilda huvudmän och detta har i sin tur möjliggjort den marknadskola vi har idag. Observera att reformen beslutades utan föregående försöksverksamhet. OECD skrev en rapport som anlände till regeringen först efter beslutet om fristående skolor var taget. Rapporten ”försvann” här i Sverige, diariefördes aldrig, men den fanns kvar hos OECD. 

Personligen hittade jag referens till rapporten i boken ”Valfrihetens pris” av Sofie Axelsson (journalist på Dagens ETC). Det är en upp­rörande läsning. Forskarna beskriver i rapporten redan 1992 den utveckling vi sett i den svenska grundskolan sedan dess! Idag har staten myndighetsansvar och kommun eller enskilda (fristående skolor) är huvudmän

Genom att starta historieskrivningen 1992, efter beslut om fristående skolor och de decentraliseringsbeslut som togs fram till 1991, missar vi perioden mellan 1962–1992 då svensk skola låg på internationell toppnivå. Vilket bland annat beskrivs i OECD-rapporten nämnd ovan. 

Hur styrdes skolan då? 

Ansvaret delades mellan stat och kommun. 100 procent av eleverna gick i den kommunala skolan och lärarna var kommunalt anställda. Den så kallade ”kommunaliseringen” 1989 gällde att ­kommunerna tog över hela ansvaret för ­lärarna även vad gällde löner och anställnings­villkor.

Att prata om förstatligande eller kommunalisering blir ofta missvisande. Om vi istället använder centralisering och decentralisering blir bilden mer begriplig. Från 1940-­talet decentraliserades skolan, med bland annat argumentet att staten hindrade den lokala utvecklingen. 1991 var decentraliseringen som skulle ge professionen mer makt genomförd. Men 1992 ­genomfördes fler reformer: friskolereformen och samtidigt infördes en skolpeng knutet till varje elev. 

Fram till i början av 1970-talet, innan enhetsskolan var helt genomförd, fanns skolformer med statlig huvudman på grundskolenivå. Vi hade då ett parallellskolesystem där folkskolan hade kommunal huvudman och delar av realskolan hade statlig huvudman. Till exempel var det Högre allmänna läroverket en statlig myndighet. Numera finns enbart ett fåtal specialskolor med statlig huvudman. Skolan för grundskoleelever har alltså aldrig varit helt statlig.

Efter 1992 har vi nu återigen ett parallellskolesystem eller som ­Petter Sandgren skriver i boken ”Hur marknadsskolan splittrar Sverige”: 

”… den (dagens svenska skola) är nämligen en sammanblandning av parallellskolan, enhetsskolan och marknadsskolan. Tre tidsåldrar och tre sätt att se på skolan som i grunden är oförenliga med varandra.”

Så vad menas med ­förstatligande eller till och med återför­statligande av skolan som förekommer i ­debatten? Borde vi inte istället arbeta för en demokratiskt styrd ”skola för alla”?