Debatt. .

2017-12-19 04:11
Vi behöver ett systerskap där vi är solidariska också med dem vars erfarenheter ser helt olika ut än våra egna, skriver dagens debattör. BILD: Hasse Holmberg/tt
Vi behöver ett systerskap där vi är solidariska också med dem vars erfarenheter ser helt olika ut än våra egna, skriver dagens debattör.

Hedersförtryckta måste inkluderas i systerskapet

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Höstens #metoo-kampanj har inneburit att ett patriarkalt förtryck har uppmärksammats, många som utsatts för sexualbrott och trakasserier har fått en slags upprättelse och i flera fall har det inneburit konsekvenser för gärningsmän. På flera sätt innebär kampanjen också att kvinnorörelsens gamla begrepp om ”systerskap” på nytt har blivit en verklig politisk kraft.

Att säga ”jag också”, innebär att man känner igen sig i någon annans erfarenhet. Kvinnor som inte känner varandra har ändå något gemensamt, eftersom de upplevt liknande situationer av utsatthet. En annan viktig följd handlar om att många blir medvetna om de sexuella övergreppen. Kvinnor som varit i obehagliga situationer men kanske inte alltid tänkt på dem som brottsliga, har genom andras berättelser kunna tala om vad de själva utsatts för. Flera arbetsgivare har tvingats till att se att alla enskilda händelser tillsammans bildar ett mönster, och att de därför också inte kan fly från ansvar. På olika håll talas det om en ”tystnadskultur” som håller på att brytas.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Vi i organisationen Varken hora eller kuvad möter varje vecka unga flickor för att tala om kvinnors rättigheter. Den verklighet som många ungdomar lever i är främmande för många av dem som jobbar i skolan eller socialtjänsten. I förra veckans ”Uppdrag granskning” intervjuades Sima som bara var 16 är när hon av sina släktingar fördes till Pakistan för att gifta sig med en kusin. För skolans kurator hade hon berättat om sin oro att giftas bort, men socialtjänsten som fick en orosanmälan tog inte hotet på tillräckligt stort allvar.

I kampen mot hedersförtrycket behövs också ett systerskap. Därför har vi tagit initiativ till ”Bred feministisk plattform” där de breda feministiska organisationerna – de politiska så väl som de kvinnor representerar inom civilsamhället – är enade. Solidaritet och systerskap bygger på ömse-sidighet, förtroende och ansvar, vilket systrarna och legendarerna i Grupp 8 byggde under 60- och 70-talen. De är med oss än idag och systerskapet är väckt på allvar! För när det handlar om att leva med hotet att giftas bort kan inte lika många säga ”me too” (jag också). Vi behöver därför ett systerskap där vi är solidariska också med dem vars erfarenheter ser helt olika ut än våra egna.

Liksom när det gäller sexuella övergrepp behöver samhället lära sig att se mönster när det handlar om hedersförtryck. Och även här måste tystnaden och förnekelsen runt problemen brytas. Tyvärr är förutsättningarna för att kunna bryta tystnadskulturen svårare för hedersutsatta.

 

De senaste åren har det blivit lättare att tala om hedersförtrycket, men fortfarande finns ett motstånd. ”Amineh, varför talar du inte om välfärden istället?”, får jag ibland höra. Men det är faktiskt precis det jag gör. Det är välfärdsinstitutionerna som skola och socialtjänst, ungdomars gårdar osv som många gånger har brustit. I ett demokratiskt och jämlikt samhälle är en fungerande skola en av de viktigaste förutsättningarna. I segregationens spår har många skolor fått förfalla, vilket framförallt drabbat ungdomarna i de utsatta områdena. I det nyliberala marknadstänkandets spår har bland annat religiösa skolor och organisationer kunnat göra vinster på att undervisa med patriarkala uppfostringsnormer där hedersnormer och kulturer upprätthålls och frodas. Det ska inte tillåtas i en sekulär rättsstat.   

Andra säger till mig: ”Men en riktig socialist pratar inte om att förändra värderingar.” Men det var de radikalaste socialisterna som också var Sveriges första sexualupplysare. Det var så arbetarkvinnorna också fick lära sig om sina rättigheter. Med den sekulära välfärdsstatens framväxt blev sex- och samlevnadsundervisning i skolorna ett självklart obligatoriskt inslag.

Förra året gjorde vi en enkätstudie där vi samlade in 1200 enkätsvar från ungdomar vid fem grund- och gymnasieskolor i Göteborgs förortsområden. Bland mycket annat framgick det att 38 procent av flickorna och 24 procent av pojkarna uppgav att de sällan eller aldrig fick delta i sex- och samlevnadsundervisningen. I min demokratiska och sekulära socialism lyfter man upp detta problem för att kunna göra något åt det.

 

Denna höst och vinter har visat att det fortfarande finns kraft bakom det slitna ordet ”systerskap”. Kvinnor har krävt sin självständighet, rätten till sina egna kroppar och sina rättigheter. Vi ska inte under några omständigheter förhandla bort kvinnor och barns mänskliga rättigheter. Vår tolerans ska inte -acceptera och tolerera intolerans.

Kvinnors och barn ungdomars rättigheter grundas i både Barnkonventionen och Kvinnokonventionen. 

Dessa rättigheter ska också gälla alla flickor och kvinnor oavsett etnisk eller religionstillhörighet.

Amineh Kakabaveh  
Ordförande i Varken hora eller kuvad