Debatt: Vänstern har förlorat förmågan att drömma

Vänstern drevs länge av den kraftfulla övertygelsen att samhället kunde förändras i grunden. Social rättvisa, ekonomisk jämlikhet och demokrati var inte bara slagord, utan visioner. Idag framstår dessa idéer som märkligt avlägsna. I stället är vänsterns nutida roll sorgligt defensiv, i stor grad präglad av kritiserande och mittenpolitik.

Utvecklingen saknar inte möjliga förklaringar. Efter kalla krigets slut beskrevs den kapitalistiska marknadsekonomin och liberaldemokratin som historiens slutpunkt. Margaret Thatcher fångade den tidsanda som Francis Fukuyamas berömda tes uttrycker med orden ”det finns inga andra alternativ”. Över världen spreds privatiseringens, avregleringens och marknadsekonomins logik. 

Konsekvenserna av denna utveckling är skrämmande. Den ekonomiska ojämlikheten ökar, den demokratiska makten är kidnappad av miljardärer och klimatkrisen eskalerar. Samtidigt breder en känsla av politisk meningslöshet ut sig, där allt färre unga bryr sig om politik. Mot denna bakgrund borde behovet av att formulera nya trovärdiga samhällsvisioner vara större än på länge. Ändå tycks vänstern stå handfallen inför uppgiften. 

Snarare än att erbjuda ett alternativ till det samhälle vi lever i reduceras mycket av vänsterns politik till en kritik av status quo. Kritik är nödvändig; den är ansvarsutkrävande och identifierar vad som behöver förändras. 

Det är däremot inte tillräckligt att kritisera. Att förändra samhället kräver en vision. Hur ser ett politiskt jämlikt och rättvist samhälle ut? Hur kan demokratin fördjupas och spridas? Vilken typ av ekonomi är förenlig med planetära gränser? Utan svar på sådana frågor framstår vänstern inte som trovärdig. 

Sannolikt bidrar rädslan att framstå som orealistisk till att vänstern fokuserat på sakfrågor och pragmatisk mittenpolitik. Inte sällan attackeras ambitiösa politiska visioner som utopier, ett ord tänkt att brännmärka en grupp eller person som idealister. Problemet är att när vänstern inte längre artikulerar visioner så uppstår ett allvarligt problem: att vänstern förlorar sin förmåga att inge hopp. 

Att formulera visioner innebär däremot inte ett återvändande till 1900-talets ideologiska modeller. 2000-talets problem kräver att vänstern vågar anamma nya idéer. Med utgångspunkt i vår tids konkreta utmaningar behöver vänstern ta sig an klimatkrisen, global ojämlikhet, ett förändrat arbetsklimat och autokratisering. I dessa frågor finns embryon till nya drömmar. 

Ekonomisk demokrati, post-tillväxt, medborgarlön och förkortad arbetstid pekar alla mot alternativa sätt att organisera samhället. Sådana förslag visar också att de inte saknas vänsterdrivna idéer. Vad som tycks saknas är modet att genom konkret politik göra idéerna till verkliga alternativ. 

För vänstern är det här som just berättelsen är avgörande; en sammanhängande vision om ett alternativt samhälle. En sådan berättelse ger oss riktning och en dröm bakom vilken människor kan samlas. Om en sådan riktning inte erbjuds växer uppgivenheten. Kanske utgör detta en del av förklaringen till de växande nationalistiska och auktoritära rörelser vi ser i många länder. 

I en tillvaro där den ena krisen avlöser den andra är det hög tid för vänstern att sluta vara kapitalismens förvaltare och istället börja visualisera något annat. Därför är vänsterns kanske viktigaste politiska uppgift idag att återerövra en förmåga den en gång hade: förmågan att återigen drömma om en bättre värld.