Hoppa till innehållet

EU

Debatt: Här är motsättningarna som Cop28 måste lösa

Bild: Joshua A. Bickel/AP/TT

Dagens ETC.

Det finns upparbetad missämja mellan i- och u-länder. Det handlar om vem som ska ekonomiskt ska kompensera för klimatkrisens skador. EU kommer här att tvingas lösa knutarna, menar Susi Dennison vid ECFR.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

I Dubai kommer den fösta globala översynen av arbetet mot målen i Parisavtalet att göras. Slutsatsen att de framsteg som hittills gjorts är otillräckliga går inte att undkomma – utsläppen av växthusgaser måste till 2030 minskas med 43 procent jämfört med 2019 års nivåer för att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader. Men utmaningen för ordföranden – och för klimatvänliga aktörer som EU – blir att undvika ett tillbakablickande skuldbeläggande mellan i- och u-länder. I stället måste man få till en framåtblickande diskussion om vilka åtgärder som ska vidtas härnäst för att hålla målen i Parisavtalet vid liv.

Den andra stora punkten som skapar osämja är hur fonden för ”förluster och skador”, som man enades om under Cop28, ska utformas. Denna fond ska kompensera utsatta länder som tvingats anpassa sig efter klimatförändringar. Efter ett år av förhandlingar i en övergångskommitté för problemet kommer en kompromisstext att läggas fram under Cop28. Men många frågor står ännu utan svar och det finns en tydlig klyfta mellan fondens blivande givar- och mottagarländer. 

Bland annat är man oense om finansieringens omfattning, typer av finansiering och berättigandet till denna, samt vem som bör bidra till fonden. Angående det sistnämnda har särskilt USA invändningar mot formuleringar där G7-länderna uppmanas att bidra medan Kina och Gulfstaterna inte uppmanas att göra detsamma.

Mot bakgrund av de mångåriga spänningarna mellan länderna i det globala syd, samt mellan USA och EU angående effekten av västvärldens sanktioner mot Ryssland – samt hotet om förvärrad instabilitet i regionen med tanke på av Israels krig mot Hamas – vore det en stor framgång att ens lyckas hålla en global konferens där samtliga parter sitter kvar vid förhandlingsbordet.

Men indikationerna tyder på att Europa och USA inte är redo att nöja sig med att bara ”ta sig igenom” Cop28. Istället yrkar man på en rad åtgärder för att påskynda energiomställningen. Förra veckan rapporterades det att Frankrike, med starkt stöd från USA, kommer att lägga fram ett förslag för att via OECD:s standarder förbjuda privat finansiering av nya kolkraftverk. Detta skulle sedan kunna kontrolleras av nationella tillsynsmyndigheter och icke-statliga organisationer. 

Nya uppgifter från en global opinionsundersökning som Europeiska utrikesrådet (ECFR) beställde i höst visar varför detta blir en svår diskussion. I Kina – en stormakt som är bland de mest motvilliga att åta sig en utfasning av fossila bränslen – är befolkningens inställning till fortsatt och till och med ökad investering i fossila bränslen mycket mer avslappnad jämfört med Europa och USA, som försöker driva igenom förslaget. Även om alla opinionssiffror från Kina måste tas med en nypa salt med tanke på den press respondenterna kan känna att svara på ett visst sätt, är svaren ändå talande.

Denna verklighet understryker den tvåfaldiga utmaning som väntar de europeiska politiska beslutsfattarna under Cop28. Först och främst är det väldigt svårt att fortsätta att motivera utfasningen av fossila bränslen för Europas befolkning medan andra stora aktörer som Kina – landet som förorenar mest och som just nu står för runt 27 procent av världens totala utsläpp – drar fötterna efter sig. Och även om Kinas ledare känner måttlig intern press att påskynda den gröna omställningen, kommer det att vara svårt för andra länder att övertyga dem att göra det.

Men, för det andra, trots att Europas befolkning fortfarande är mycket orolig för klimatet är de även mycket oroliga för klimatåtgärdernas pris – särskilt i tider då stort fokus ligger på stigande levnadskostnader. Och jämfört med invånare på andra platser i världen är de mindre övertygade om att deras respektive länder försätter sig i en bra position för att dra nytta av möjligheterna den gröna omställningen medför.

Medan 18 procent av EU:s befolkning i genomsnitt förväntar sig att Europa ska bli världsledande inom tillverkningen av elfordon, så förväntar sig hela 46 procent att Kina lyckas med detta. I Kina däremot förväntar sig 80 procent av befolkningen att Kina ska bli världsledande, och deras förväntningar på andra globala aktörer överstiger inte tio procent. Historien är snarlik när man frågar huruvida deras land kommer att bli världsledande inom förnybar energi under de kommande tio åren: 62 procent av kineser tror detta medan endast 34 procent av européer svarade Europa, även om Europa var det vanligaste svaret.

Göra det tydligare för Europas befolkning att EU kan konkurrera i den globala ekonomin på ett miljövänligt sätt.

Europa har mycket att vinna på att fortsätta driva på den gröna omställningen globalt, trots de svåra geopolitiska omständigheterna. Men för att utnyttja möjligheterna måste man göra det tydligare för Europas befolkning att EU kan konkurrera i den globala ekonomin på ett miljövänligt sätt. Om man däremot backar från sina planer under den europeiska gröna given har man mycket att förlora vad gäller konkurrenskraft – särskilt då andra delar av världen, som USA och Kina, går snabbare fram.

Utmaningen för ledarna under 2024 blir att bygga ett starkare politiskt narrativ om varför det, i en värld som fasar ut fossila bränslen, inte bara är det rätta att ta sig an den gröna omställningen, utan även ekonomiskt logiskt på längre sikt. Om man inte lyckas med detta löper Cop29 risk att handla mindre om att hålla Parisavtalet vid liv och mer om vad som går att rädda från dess spillror.

Ämnen i artikeln

00:00 / 00:00