Debatt: Glöm inte 2010

När de romerska generalerna återvände från framgångsrika fälttåg för att låta sig hyllas för sina segrar hade den en slav bredvid sig på triumf­vagnen som viskade i segrarens öra. Memento te mortalem esse, glöm inte att du är dödlig. Jag vet inte vem som har den rollen hos Magdalena Andersson men är rätt säker på vad som viskas. Glöm inte 2010.

2010 var året då Reinfeldt skulle sparkas efter en skakig första ­mandatperiod. Siffrorna påminde om de vi ser nu. Statsvetarna sa att alliansregeringen var rökt. Sedan gick det åt skogen. På kort tid förvandlades det ointagliga försprånget till ett underläge. Och efter valnatten visade det sig att Reinfeldt satt kvar.

Det är många år kvar till 2026 och de åren kommer bli ­tuffa. De kommer bli smutsiga. Person­angrepp och att använda regerings­makten för att tysta oppositionen är uppenbarligen en del av det. Man kan rasa över ­detta, och det bör man. Men framför allt måste man förhålla sig.

Det handlar om mer än att stålsätta sig för fult spel. En strategi för regeringsskifte kan inte förlita sig på att motståndaren forsätter vara så här dålig. Det finns anledningar till att vi har den regering vi har. Samhällsproblem föregående S-regeringar och samarbeten inte förmått fullt ut hantera. Ett förtroende bland stora väljargrupper, arbetare, ungdomar, som var skadskjutet. Den politiskt försiktiga attityd i synnerhet socialdemokraterna gick in i valrörelsen förra året vann visserligen många nya väljare men andra tappades. Och helheten räckte inte till.

Det här är större än någon sorts snävt partipolitiskt spel. Vad som händer just nu i Sverige är ett ­socialt drama. Krisen har ­tydliggjort klyftor och revor i ­välfärden som egentligen funnits där länge. Det tydligaste motståndet har inte kommit från partierna, utan från lärare som engagerat sig mot ­marknadsskolan, vårdpersonal som säger det räcker nu om ­välfärden, barnrätts­organisationer som varnat för nyfattigdomen. När högerregeringen ger sig på ­arbetarrörelsens traditonella strukturer, och det kommer den att fortsätta göra, kräver det även ett organisatoriskt nytänk.

För det finns en risk att vi anpassar oss. Det finns en tragisk egenskap med ojämlikhet att den tendrar att vara självförstärkande. När saker faller samman omkring en är den naturliga reaktionen att se om sitt eget hus. En politisk opposition värd namnet har här en allt annat överskuggande uppgift. Det är att i det kaos många svenskar upplever just nu erbjuda någon typ av hopp, någon form av riktning.

Om regeringen Löfvens stora bedrift var att den höll högern borta från regeringsmakten måste nästa S-regering vilja och förmå något större. De ­politiska ­illustrationerna för det kan handla om mängder av saker – pensioner, tandvård, ­avskaffade karensavdrag, rejäla satsningar på vård, skola, omsorg, en ­brottsbekämpning som gör skillnad på riktigt eller en grön omställning, för att ta några ­exempel – men det verkligt viktiga är riktningen. Och att det finns en rörelse som förmår sätta kraft bakom orden.

Det kommer inte gå av sig självt. Det kräver organisation, politik, skit under naglarna och viktigast av allt: ett stort mått av ödmjuk självkritik. Det är i slutändan vad som måste till för att fiaskot från 2010 inte ska återupprepas.