Debatt: Gejvall var biolog, inte rasist

Som barn blev vi förtjust uppjagade av att besöka ”Nickagussas” arbetsrum, där rader av kranier stirrade mot oss med gapande ögonhålor. Som vuxna förstod vi och imponerades av att Nils-Gustaf var en världskänd forskare inom osteologin, den vetenskap som han utvecklade och satte sin prägel på. Han undersökte med minutiös noggrannhet historiska och förhistoriska skelettlämningar av människor och djur från många håll i Sverige och utomlands och kunde så levandegöra de forntida samhällena, hur människorna levde och dog, älskade och slogs, vad och när de åt, vilka sjukdomar de led av, etcetera. Tack vare hans arbeten är dessa människor inte bortglömda.

Men vad har ETC (2019-08-02) för sig när de ”avslöjar hyllad svensk forskares rasbiologiska kopplingar”? Den svenska rasbiologin är förstås gravt komprometterad av de rasistiska idéerna att ”människoraser” kan värderas som högre eller lägre stående och att ”undermåliga” egenskaper bör utrotas med lämpliga rashygieniska metoder. Rasbiologi har därför kommit att bli synonymt med rasism, och att kalla någon rasbiolog är starkt stigmatiserande. Att säga att någon ”avslöjats” med ”rasbiologiskt intresse” eller ”rasbiologiska kopplingar” är ett mer infamt sätt att slänga smuts. Det är ju inte osant (även författaren av ETCs artikel har uppenbarligen rasbiologiskt intresse eftersom hon skriver om det), men det luktar!

Den som läser hela artikeln och den bifogade brevväxlingen kan emellertid se att författaren, Florencia Rovira Torres, inte har hittat någon sådan smuts i arkiven. Gejvall ville undersöka flerhundraåriga ”lappkranier” (”lapp” var på den tiden, mitten av 1900-talet, det gängse ordet för same, använt också av de flesta samer) liksom han hade undersökt kranier av andra folkgrupper från historisk tid. Jaha. Han tilltalade i ett brev Uppsaladocenten Lundman med ”Broder”. Jaha. Antropologen Bertil Lundman har ett välförtjänt dåligt rykte för sina otäckt rasistiska idéer, men ”Broder” (i mer sällsynta fall ”Syster”) var vid den tiden det gängse tilltalsordet inom yrkeskategorier som den akademiska. Det betyder inte ”åsiktsbroder”, och författaren av artikeln åberopar inga som helst belägg för att Nils-Gustaf Gejvall skulle ha delat Bertil Lundmans åsikter om människovärden, raskaraktärer, etcetera.

Gejvalls intresse för samer kan knappast anses undangömt, av den enkla anledningen att det var en mycket perifer aspekt av hans samlade vetenskapliga arbete och därför knappast värt omnämnande i en kort biografi. Det fåtal publikationer om samiska skelett han författade beskriver fynden sakligt och utan värderingar, särskilt inte av rasbiologisk natur.

Det finns naturligtvis olika åsikter beträffande när, om någonsin, griftefriden skall anses ”utgången”, men om mänskliga skelettrester ur gravar från historisk och förhistorisk tid inte fick undersökas skulle vår kunskap om oss själva och vår historia drastiskt begränsas. Vi kanske kan enas om att en vetenskaplig undersökning kan och måste göras med full respekt för de avlidna och att den i bästa fall kan resultera i att förgångna liv räddas från glömska. Sådan forskning har ingenting med rasism att göra. I vilket fall som helst anser vi, Nils-Gustaf Gejvalls systersöner, att den eventuella kränkning av en avlidens minne som en undersökning av dess kvarlevor kan innebära inte är jämförbar med den reella kränkning av en avliden person som orsakas av ogrundad offentlig smutskastning genom lösa associationer.

Svar direkt:

Det är med stor förvåning jag läser Stefan och Peter Bengtsons argumentation om deras morbror, osteologen Nils-Gustaf Gejvall, som samlat på samiska kranier så sent som 1950 och bedömt deras rastillhörighet.

Systersönerna påstår att jag ”inte hittat någon (...) smuts i arkiven” som skulle koppla Gejvall till rasbiologi och det får mig att dra slutsatsen att de inte ser något som helst smutsigt i följande av hans citat:

”Jag ville då taga tillfället i akt att meddela, att jag sedan någon tid för en antropologisk sammanställning samlar på lappkranier. (…) ett tjugutal från Gammplatsen, en begravningsplats i Vilhelmina s:n. Emellertid är det föga troligt, att alla dessa äro rena lappar, i några fall kan man utan vidare se, att andra raskomponenter ingå.” ”...Gammplatsens skallar, som ju i de flesta fall inte verka rent lapska utan i högsta grad ’blandras’. ”Det blir i allt 23 skallar (…). Emellertid finnas där flera, som jag skulle vilja säga äro mycket avvikande från lapptypen.” Alla kursiveringar är mina. Här talas det uttryckligen om raser, och om ”rena” raser. Gejvalls systersöner skriver inte något om hur de menar att dessa begrepp ska förstås i hans mun. Och det är denna som är den brännande frågan.

Historiska museet i Stockolms svar till ETC på den frågan (genom museichef Katherine Hauptman) är nämligen följande: ”Historiska museet (läs Nils-Gustaf Gejvall som då arbetade där, min precisering) ville begära in samiska kranier till sina samlingar. Syftet med insamlingen kan kopplas till rasstudier, något vår arkivgenomgång nu tyvärr bekräftar.” ”Detta är en människosyn och vetenskapssyn som inte på något sätt är förenlig med den värdegrund Historiska museet och Statens historiska museer står för idag.”

Med andra ord hittades den så kallade ”smutsen” i arkiven av museets egen personal, inte av mig.

Gejvalls två släktingar konstaterar, med rätta, att jag inte åberopar belägg för att Nils-Gustaf Gejvall skulle ha delat den ökände rasbiologen Bertil Lundmans åsikter om människovärden eller raskaraktärer. Detta menar såväl jag som Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet (Gejvalls skötebarn), genom professor Jan Storå, är en fråga för framtida historisk forskning eller grävande journalistisk att undersöka.

Jag uppmanar Stefan och Peter Bengtson att ta en titt på förordet i Gejvalls doktorsavhandling från 1960. Där skriver han, tio år efter nämnda brevväxling (och medan Bertil Lundman skrattades ut av studenter i Uppsala för sina galna rasteorier, bör påpekas) att ”docent fil. dr. B. Lundman från Uppsala (…) har  ägnat mer än 30 år åt ingående och ofta briljanta verk, läroböcker och även egna studier av svensk och regional antropologi. Jag är skyldig honom ett stort tack för hans öppna och hjälpsamma samarbete under många år.”

Men i förordet kan man räkna fler lovord och tack till flera regelrätta rasbiologer och vissa nazister. Där hittar vi skallmätarna Gustaf Retzius, Carl-Magnus Fürst och Gaston Backman (Fürst elev), som skrev boken ”Människoraserna och moderna rasproblem” och var medlem i den nazistiska propagandaföreningen ”Sverige-Tyskland”, enligt Sydsvenskans Eskil Fagerström och Niklas Orrenius. Alla tre var rasbiologer. Där tackar Gejvall även Folke Henschen, som enligt idéhistorikern  Maria Björkman i tidningen Ergo, ”försvarade också sina tyska kollegor i sin självbiografi, bland annat en man som satt i fängelse för att ha utfört experiment på fångar i koncentrationslägren”.

För övrigt konstaterar jag att Gejvalls systersöner inte säger ett knyst om den kränkning det inneburit för det samiska folket att kvarlevorna som deras morbror studerat ”glömts bort” i ett magasin i över ett halvt sekel och att fyra av skeletten saknas.

Florencia Rovira Torres, redaktör

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.