Debatt. .

2020-02-13 04:00
Om det finns gemensamma barn så används ofta dessa som vapen för att fortsätta den psykiska och ekonomiska misshandeln, skriver debattörerna (arrangerad bild). Foto: Shutterstock
Om det finns gemensamma barn så används ofta dessa som vapen för att fortsätta den psykiska och ekonomiska misshandeln, skriver debattörerna (arrangerad bild).
Puffetikett
Dagens ETC

Ge våldsutsatta kvinnor och barn rätten att läka ifred

För att ge våldsutsatta kvinnor en chans efter att de lämnat mannen som misshandlar måste hela förfarandet i vårdnadstvister göras om och kvinnan bör ha rätt till en sjukskrivning och rehabilitering med traumbehandlingar. Vi måste ta tag i eftervåldet, skriver Ann-Catrin Andersson och Pia Eklund i Vi bryter tystnaden.

Begreppet eftervåld har äntligen börjat bli etablerat med hjälp av våra berättelser ur verkligheten på Vi bryter tystnaden som idag nått ut till hundratusentals läsare och nu även genom Jenny Hallbergs utmärkta dokumentärserie i P1.

Eftervåldet är det som ofta drabbar den våldsutsatta kvinnan när hon lämnar relationen. Den typen av individer som utövar makt och förtrycker accepterar inte att förlora kontrollen och de hämnas som regel den som kränker deras ego genom att lämna dem. Om det finns gemensamma barn så används ofta dessa som vapen för att fortsätta den psykiska och ekonomiska misshandeln.

Därför vill vi att hela förfarandet i vårdnadstvister ska göras om, att man inför riktiga vårdnadsutredningar med specialutbildad personal som har kunskap om våld i nära relationer. Idag utförs vårdnadsutredningar godtyckligt av socionomer som inte har utbildning inom dessa områden och inte sällan får hela situationen om bakfoten och låter sig manipuleras av förövarens charm. Förövaren som vi känner honom är ofta en utåt sett trevlig och välfungerande individ, han är också manipulativ och ljuger obehindrat. Han utmålar ofta offret som ”psykiskt sjuk” vilket gör att hon i många fall misstros av sin omgivning.

Förövaren blir sällan dömd, inte för att han är oskyldig utan på grund av brister hos polis och rättsväsende. Samtidigt tystas den våldsutsatta i möte med socialtjänst och domstol som anser att hon ”smutskastar” och är ”negativt inställd” om hon nämner våldet eller uttrycker oro för barnen i hans vård. Hon förväntas istället visa ”god samarbetsvilja” och uppmuntra barnen till umgänge med mannen hon själv är rädd för.

Den våldsutsatta som många gånger har brutits ner under många år utvecklar ofta stressrelaterade sjukdomar som utmattningssyndrom, (C)PTSD, autoimmuna sjukdomar, IBS etc. Tillstånd som kraftigt drar ner hennes livskvalitet och förmåga att fungera normalt.

Har hon tur beviljas hon sjukskrivning men då ofta i kortare perioder vilket stressar henne ytterligare. Efter 10-20 års terror är det orimligt att förväntas läka på några veckor. Andra vågar inte ens nämna att de mår dåligt på grund av rädsla att stämplas som ”psykiskt sjuk”, vilket hennes förövare redan gjort.

I samband med sjukskrivningen skulle den våldsutsatta behöva ett individanpassat rehabiliterings program med effektiva traumabehandlingar som till exempel EMDR. Haken är att traumabehandling inte ger god effekt när traumat är pågående eller orsaken till traumat finns kvar i ens närhet. Det är en av många anledningar till att förövare bör förlora sina rättigheter till att finnas kvar i familjens liv mot deras vilja.

Att de våldsutsatta får en chans att läka är inte bara viktigt för henne utan även för barnen som annars blir berövade den glada och fullt fungerande mamma som det annars skulle kunna ha. Hennes ohälsa leder också till en sämre ekonomi och är en orsak till att många barn lever i fattigdom idag. Att våldsutsatta inte tillåts leva i frihet från sin förövare kostar alla, både den utsatta, barnen och samhället. Är det verkligen värt det?

Vi vill att alla som lämnar en våldsam relation ska beviljas hjälp och sjukskrivning för att läka från det trauma hon utsatts för och ges rätten att leva ifred från fortsatt våld och förtryck. Det borde vara allas mänskliga rättighet. Både vuxna och barn.

Ann-Catrin Andersson, Pia Eklund 
Respira och Vi bryter tystnaden