Debatt: Ge unga en andra chans

Det behövs fler individuella och flexibla vägar till gymnasiekompetens. För detta krävs fler folkhögskoleplatser, ökat stöd till studievägledning och investeringar i lokala folkbildningsprojekt, skriver riksdagsledamoten Esabelle Dingizian, ungdomspolitisk talesperson (MP) och Amin Lemrini, inspirationscoach till unga.

Ger Sverige sina ungdomar en andra chans? Eller är ett skolmisslyckande som tonåring också ett misslyckande i vuxenlivet? Det är frågor vi bör ställa oss när vi diskuterar välfärdens brister och framtidens arbetskraftsbehov.

Forskning om social exkludering visar att svaga utbildningsresultat i ung ålder är en avgörande faktor för utanförskap senare i livet. I dagsläget saknar över 120 000 unga fullgod gymnasieutbildning. Om vi ska förbättra dessa ungdomars förutsättningar att lyckas, krävs en vilja att ge alla en andra chans.

Men ingen av oss sitter på en enkel lösning. Just därför måste vi arbeta med ett holistiskt perspektiv och undvika det fragmenterade stödarbete som bedrivs runt om i landets eftersatta områden. När ett projekt läggs ner föds ett annat. Och så snurrar hjulen vidare. Någon reell hjälp blir det knappast i längden, snarare ett konstant svek mot de unga som bollas runt i systemet.

I dagarna lämnar tusentals elever skolan. Somliga går direkt vidare till fortsatt utbildning, vissa reser jorden runt, medan andra går hem och lägger sig på soffan. Framtidstro är ett främmande begrepp i den stora grupp som har hoppat av skolan i förtid eller har övervägande icke-godkända betyg.

Men vi tror på en andra chans. Och vi tror på en diskussion som handlar om övergripande förändring och inte bara enskilda projekt här och där. Det görs alldeles för mycket punktinsatser, vilket en grupp forskare nyligen noterat. ”Människor upplever inte – och vi skulle säga med rätta – att dessa punktinsatser motverkar en utveckling där ojämlikheten i livschanser växer”, skriver de i SvD (19/5).

Gemensamt för många ungdomar som lyckats är att de blivit coachade på vägen, vilket bekräftar betydelsen av vägledning som motivations- och inspirationskälla. Därför vill Miljöpartiet utöka statsbidragen till kommunerna så att de kan stärka studievägledningen.

Parallellt måste vi fånga upp potentialen och kraften hos marginaliserade unga med en omfattande utbyggnad av folkhögskolor och komvux. I dagens Sverige är i praktiken gymnasiekompetens minimikravet för att få jobb, och utbildningssystemet är ungdomars viktigaste väg till egen försörjning. Det behövs helt enkelt fler individuella, flexibla vägar till gymnasiekompetens.

Men det är inte bara inom utbildningsväsendet som vi söker förändring. Det civila samhället har en central roll, det ser vi inte minst på den folkbildningsprocess som nu sker i förorten. Philip Lalander och Johan Söderman vid Malmö Högskola skrev nyligen om de gräsrotsinitiativ som vuxit fram i förorterna och etablerat mötesplatser för unga att engagera sig i social rättvisa. Det gäller till exempel Botkyrkas banbrytare utanför Stockholm och organisationen Pantrarna i Göteborg.

Vi måste välkomna sådana initiativ. Långsiktigt stöd till civila aktörer ökar den sociala tryggheten och öppnar dessutom lokala ytor där ungdomar kan mötas, inspireras och utvecklas tillsammans. En avhandling av Mats Widigson vid Göteborgs universitet pekar just på förortens positiva kraft. Känslan av tillhörighet har varit avgörande för de ungdomar som nått sina ambitioner att komma in på högre utbildning.

Punktinsatsernas tid är förbi, nu handlar det istället om att långsiktigt investera i bland annat vägledning i skolan, fler folkhögskoleplatser och ett ökat stöd till det civila samhället. Det tror vi är viktiga steg på vägen för att ge fler unga en andra chans.