Debatt. .

2014-03-17 09:58
”Det behöver tillsättas en kommisson som med utgångspunkt i den kliniska sociala praktiken diskuterar förändringar som måste göras för att barn som far illa skall kunna garanteras skydd”, skriver Madeleine Cocozza.  Bild: Stock Xchng
”Det behöver tillsättas en kommisson som med utgångspunkt i den kliniska sociala praktiken diskuterar förändringar som måste göras för att barn som far illa skall kunna garanteras skydd”, skriver Madeleine Cocozza.

Fyra åtgärder som stärker skyddet för utsatta barn

Trots att det i flera decennier har larmats om att samhället misslyckats med att skydda de mest utsatta barnen har situationen inte förbättrats. För att säkra att barn inte far illa krävs flera åtgärder, skriver psykoterapeuten Madeleine Cocozza.

Larm om att samhället misslyckas med att ge barn som far illa skydd kommer från flera håll. Signalerna är dessvärre inte nya, det har larmats i decennier. Det beror på att analyserna som följer i kölvattnet blir otillräckliga då de oftast saknar förankring i den sociala praktiken. Med frågeställningen hur barns behov av skydd är tillvarataget inom den sociala barnavården genomförde jag – efter ett 15-årigt kliniskt arbete med barn som far illa – i mitt avhandlingsarbete en analys av bristerna. De resultat som jag kom fram till sträckte sig bortom den enskilda socialarbetarens eller socialtjänstens tillkortakommanden. Analyserna har lett fram till ett antal förslag som behöver genomföras för att säkra att barn som far illa får skydd. Några av dessa framställs nedan.

1. Lyfta ut barnskyddssystemet ur socialtjänsten och skapa en barnskyddsmyndighet.

Barnskyddssystemet (anmälan, utredning och insats) är idag införlivat i socialtjänsten. Det är inte rimligt att en myndighetsutövning av det slaget organiseras som en social tjänst och åläggs 290 kommuner med olika förutsättningar för att utverka skyddet. Detta av flera skäl:

Föräldrar som vänder sig till socialtjänsten med en ansökan om sociala tjänster kommer per automatik att möta samma myndighetsperson som utreder barns skydd. En förälder som vänder sig till socialtjänsten kommer i syfte att få sin ansökan prövad behöva berätta om sin familj. Om förälder sedan ändrar sig, och drar tillbaka sin ansökan kan socialtjänsten utan att byta lagrum eller myndighetsperson, fortsätta utredningen men nu mot dennes vilja. Konsekvensen av denna ordning är att människor som behöver sociala tjänster kan komma att avstå att ansöka då de inte vill möta en myndighetsperson som kan omhänderta deras barn.

En annan konsekvens av samordningen är att barn som behöver skydd i andra samhällsklasser kan få svårare att bli identifierade då ett barnskyddssystem i socialtjänsten ”färgar” barn som far illa; det är barn till föräldrar i utsatta grupper. Det sänder en signal till professionella/anmälare, som riskerar att minska benägenheten att anmäla barn i övriga samhällsklasser.

2. Inrätta en barnskyddsutbildning

Det saknas idag en utbildning som utbildar för uppdraget att skydda barn. Det är till cirka 90 procent socionomer som anställs för att utreda, bedöma om och omhänderta barn. I den sociala praktiken anställs socionomer 23 år gamla utan någon som helst arbetslivserfarenhet direkt ut till arbetet med barns skydd. Det finns inget stopp i lagstiftningen mot detta! Socionomer lämnar även ofta myndighetsutövningen med barns skydd när de fått erfarenhet och vidareutbildning. Socionomprogrammet omfattar 210 högskolepoäng och är en grund- tillika generalistutbildning. Den utbildar inte specifikt för uppdraget att skydda barn. De professionella som arbetar med de tre skyddsnivåerna behöver utbildas specifikt för arbetsuppgifterna; en utbildning som saknas idag. En barnskyddsutbildning skulle kunna innefatta en grundutbildning (socionomer, läkare, psykologer, jurister, lärare), några års arbetslivserfarenhet av arbete och sedan en specifik påbyggnadsutbildning.

3. Inför nationell statistik över barnskyddssystemet tre nivåer.

Det finns ingen nationell statistik över barnskydds-systemet. Vi vet inte på nationell nivå hur många barn som anmäls, vilka professionella som anmäler, hur många och vilka anmälningar som leder vidare till utredning eller hur många barnavårdsutredningar som genomförs. Det innebär att ett viktigt verktyg för att utvärdera barnskyddssystemet saknas. Skälet till att vi i Sverige inte har ett nationellt register beror enligt Socialstyrelsen på att det finns ett motstånd mot att föra personnummerbaserad statistik avseende anmälningar, då det innebär en integritetskränkning av föräldrar. Jämför vi med anmälan om brottmisstanke så värderas den av statsmakten på annat sätt, den statistikförs. Vi lever i ett samhälle i vilket vi registreras av olika skäl. Om en anmälan inte leder till utredning, anges ett motiv till bedömningen och handlingen sekretessbeläggs. Det är en registrering som jag tror att de flesta människor år 2013 skulle acceptera.

4. Ta bort det politiska steget i tvångsomhändertagande.

För att ett barn skall kunna bli omhändertaget med tvång måste socialnämnden bifalla utredarnas ansökan för att den i nästa steg ska kunna prövas av förvaltningsrätten. Det innebär att ett av stegen i beslutsprocessen är ett renodlat politiskt beslut. Risken är stor att kommunernas ekonomi och inte barns behov av skydd blir avgörande vid besluten. Barns behov av skydd säkras om en professionell utredning direkt föreläggs en förvaltningsdomstol.

Barnskyddssystemets är bristfälligt konstruerat, det behöver tillsättas en kommisson som med utgångspunkt i den kliniska sociala praktiken diskuterar förändringar som måste göras för att barn som far illa skall kunna garanteras skydd.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Madeleine Cocozza 
Leg. psykoterapeut, medicine doktor och lektor vid Institutionen för klinisk och experimentell medicin/ avdelningen för barn och ungdomspsykiatri vid Linköpings universitet. Boken Barn far illa! En analys av bristerna i samhällets familjebygge (Carlssons förlag 2013) bygger på Cocozzas avhandling, The parenting of society.