Funktionshindrade ska inte behöva kriga

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” Så heter det i Per Albin Hanssons berömda tal om Folkhemmet. Det torde vara ett av Sverige mest kända tal och anses allmänt lägga grunden för den svenska modellen, den generella välfärden som inte lämnar någon utanför skyddsnätet. Samhället skulle byggas med det goda hemmet som förebild. Ingen skulle lämnas efter, ingen skulle behandlas sämre än någon annan. Ingen skulle sko sig på någon annans bekostnad. Här skulle råda ”likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet”. Ingen skulle behöva stå med mössan i hand och förnedra sig för att få hjälp.

Från 1928 och framåt byggdes det svenska välfärdssamhället, bit för bit, vidare och kom att omfatta allt fler grupper på allt fler områden. När Tage Erlander på 60-talet myntade termen ”de stigande förväntningarnas missnöje”, fanns där dock fortfarande en grupp som tålmodigt väntade på sin tur. Personer med funktionsnedsättning – eller handikappade eller vanföra som vi kallades då. I det gemensamma, goda hemmet, var funktionshindrade de sista att få sitta med vid bordet när familjen skulle fatta beslut. Myndighet och rösträtt för alla kom sent – men kom till slut. I Sverige är nu ingen längre omyndig på grund av funktionshinder. En långsamgående men över tiden förbättring i samhällsbygget skedde. Vi byggde så att fler kunde nyttja det gemensamma mer jämlikt oavsett funktionsförmåga och vi expanderade vår syn på människans värde och dess förmågor. Det inrättades en också rad reformer för att spegla detta.

Men det märkliga var att stödet, när det var funktionshindrades tur att få ta del av den gemensamma välfärden, hade slutat var generell till sin art. Den var individuell – liksom rättigheterna. Det låter kanske fint men ger en del märkliga effekter. Där den som blir förälder får föräldrapenning oavsett behovet, prövas den funktionshindrades behov av att få lämna bostaden, träffa andra eller färdtjänst individuellt. Argumenten för att föräldern ska få ett betalt halvår ledigt från jobbet utan prövning är enkelt och övertygande: En prövning kostar mycket pengar och föräldraledigheten gör i sig samhället bättre. Det är en stark argumentation. Märkligt nog gäller den inte personer med funktionsnedsättning eller sjuka.

Stora delar av mitt arbete som förbundsjurist på Synskadades riksförbund går därför åt till att leda självklarheter i bevis. Att man som blind har svårt att navigera i kollektivtrafiken. Att den som lever isolerat behöver få hjälp att komma ut. Att den som inte kan arbeta behöver ekonomisk trygghet. Enkelt uttryckt har samma behov som alla andra människor. När var tionde svensk har behov av stöd för sitt funktionshinder är det ”dyrt”. När i stort sett varenda svensk tar föräldraledigt är det ”väl använda pengar”.

Därför har de individuella prövningarna blivit mer förnedrande för varje år.

Satsningar på välfärd har förstås alltid ett pris. När Göran Persson mötte finanskrisen bestämdes det att det priset var för oss var för högt i förhållande till behovet av sunda statsfinanser: ”Den som är satt i skuld är icke fri.” Satsningar på oss skulle alltid göras ”när ekonomin så tillåter”. Idag är Sverige, med Göran Perssons måttstock, friare än på mycket länge då statsskulden vid årsskiftet 2023/2024 är den lägsta på 50 år. Riksgälden visade därutöver på ett överskott med 19 miljarder. Men medan Sverige har sparat i ladorna har utgifterna för personer med funktionsnedsättning och sjukdom kapats i samma takt.

Därför har de individuella prövningarna blivit mer förnedrande för varje år. Därför är det ingen domstol längre som menar att den enskilde ska ha rätt att leva som andra. Stödet som ges ska vara ”lagom för funktionshindrade”. Som i lagom för de redan tillbakasatta.

Personer med funktionsnedsättning och sjuka behandlas alltjämt som folkhemmets oönskade styvbarn. Trots att vi väntat tålmodigt på vår tur. Nu är tiden för att infria tidigare löften. Och om inte nu när så när?