Debatt: Framtiden finns på landet

Jag blir förundrad när jag ser alla nya hus som byggs i Sveriges större städer. Och ännu mer förundrad när jag hör om planerade förtätnings- och skyskrapsprojekt. Urbaniseringen ska fortsätta oberoende av utvecklingen i övrigt!

Men hälften av alla jobb förutspås ju försvinna om tio år genom digitalisering och robotisering! Är  inte jobben det viktigaste skälet till att städerna växer? När jobben försvinner – kommer städerna att fortsätta växa då?  Eller kommer husen att stå tomma och öde som i Detroit när bilindustrin försvann? Bara 28 procent av svenskarna bor nu på landsbygden, men 37 procent säger sig vilja flytta dit. (Ipsos-mätning, DN 3 juli 2018). Det som hindrar utflyttning är brist på jobb, brist på bostäder, skolor, affärer, kultur. Allt sådant som skulle kunna återuppstå om fler människor bodde på landsbygden eller i mindre samhällen och småstäder.

Kanske blir det snart fler jobb på landet än i storstäderna. Mat kommer alltid att behövas. Idag är jordbruket extremt fossilberoende. Import av mat kräver olja och bensin. Men Sverige ska bli fossilfritt.

Vi borde framställa mer av maten på nära håll, också av säkerhetsskäl. Men hur ska det gå till med med mindre insats av fossil energi? Kommer vi att tillräckligt snabbt kunna ställa om till att klara det med biobränslen och elektricitet?  Är det ens önskvärt när tusentals människor behöver arbete? Den förnybara energin kommer att behövas till så mycket annat som idag drivs av fossil energi. Att digitalisera och robotisera jordbruket och bibehålla mattransporterna utan ökade insatser av energi är en utopi. 

Är det inte dags att överge den urbana normen? Stötta jordbruk i alla led från utbildning till investeringar i mark, lantbruksbyggnader och biogasframställning. Återetablera nedlagda gårdar.  Börja bygga bostäder på landet och i mindre städer. Arbetslöshetsersättning i form av starthjälp till lantbruk, grönsaksodling eller livsmedelsförädling i närheten av råvarorna. I takt med digitaliseringen kommer också fler människor att kunna välja bostad oberoende av arbetsplats. 

Det finns en allmän uppfattning att den täta staden är det mest hållbara bosättningsmönstret. Men då har man inte räknat med maten som måste transporteras dit. Och mat produceras på landsbygden eller importeras. Inte heller har man räknat in alla fritidsresor för att kompensera stadslivet. Våra moderna stadsmiljöer är ju inte precis byggda för att man ska vilja tillbringa sin semester där. Alla som har råd skaffar fritidshus eller reser på utlandssemester. 

Allt talar alltså för att vi borde möta klimathotet med att snarast vända strömmen av människor från staden till landsorten genom att där bygga bostäder och underlätta för livsmedelsproduktion. När befolkningen på landsbygden växer blir det åter möjligt med skolor, kultur och kollektivtrafik. Och då kommer också de ofrivilliga stadsbor, som genom ett digitaliserat jobb fått möjlighet att arbeta hemifrån, att kunna följa sin önskan att bosätta sig i lantlig miljö. 

Men en sådan förändring kommer inte att ske genom marknadens försorg. Så länge olja är billigare än mänsklig arbetskraft och grönsaker, transporterade på lastbil från Polen, är billigare än de som odlats på cykelavstånd, så kommer allt att förbli vid det gamla och klimatet fortsätta sin ödesdigra  förändring. Politiker och planerare måste våga vända på perspektivet och se att de gamla planerna inte är förenliga med anpassningen till ett fossilfritt samhälle. Det krävs mod att säga att det här går inte, vi måste tänka om. Men någon måste börja!