Främlingsfientlighet efter Brexit-debatten

Varannan minut blinkar min telefon frenetiskt. Sedan jag gick med i en Facebookgrupp for EU-migranter i Storbritannien får jag konstant notiser från oroade européer.

Vad händer med mina barn?

Behöver jag gifta mig?

Ska man skicka in den där 80 sidor långa ansökan för permanent uppehållstillstånd, bara for säkerhets skull?

Utan undantag är svaren desamma: ingen vet.

Sedan EU-omröstningen har Storbritannien slungats in i stor ovisshet. Pundet har fallit till katastrofala nivåer, Skottland pratar om en ny självständighetsomröstning, och förra veckan uppstod kris när affärskedjan Tesco efter pundets fall inte hade råd att sälja den hatälskade brittiska produkten Marmite.

Men osäkerhetens tider har också satt djupare spår.

Färsk statistik visar att hatbrott har stigit explosionsartat sedan den ödesdigra rösten i juni. Mordet på en polsk man i en oprovocerad attack kopplas samman med rasismen östeuropéer får utstå.

Brexit-debatten har öppnat sår som inga plåster kan läka.

Fast problemen har inte uppstått nu. Främlingsfientligheten har tryggt fått gro i skuggan av regering efter regering som ryggradslöst skyllt egna misslyckanden på migranter – glatt påpiskade av en aggressiv tabloidpress. Resultatet är tydligt: ett politisk klimat där invandrarfrågan är en sådan het potatis att prata positivt om immigration är något de flesta politiker inte ens vågar ta i ens med tång.

Precis som i Sverige smyger sig högerpopulismens retorik allt närmre mitten. På Torypartiets partikongress stod nya premiärministern Theresa May stolt på scen och deklarerade att “om du tror du tillhör ‘världen’ så tillhör du ingenting”. Mays efterträdare som inrikesminister, Amber Rudd, kom med ett utspel med paralleller till 30-talets Tyskland: hon vill att företag ska publicera listor på utlandsfödda arbetade, för att se till att brittiska jobb går till britter.

Det är i dessa politikers händer EU-migranters öde nu ligger. Det är i detta invandringsfientliga klimat och inskränkta världsbild som debatten om Storbritanniens framtid utanför EU förs.

Först i vår planerar regeringen att utlösa artikel 50 och officiellt påbörja processen med att lämna EU. Hittills vägrar de ge några garantier för de EU-medborgare som har byggt sina liv här. Vi är spelpjäser i deras spel, utan någon aning om vad som väntar bakom nästa drag.

Trots påtryckningar från parlamentet verkar regeringen bara delvis kunna finna sig i någon slags parlamentarisk granskning av förhandlingarna. Och precis som under kampanjperioden så hörs EU-medborgares röster inte alls. Cirka tre miljoner personer från andra EU-länder bor i Storbritannien. I folkomröstningen fick vi inte rösta – och nu har brittiska folket inget inflytande alls över hur Brexit-dealen kommer se ut.

I detta vakuum gror rasismen – men också engagemanget. Sakta börjar en ny rörelse ta form, till exempel den nystartade Tremiljoners gruppen. Den officiella Remain-kampanjen finns kvar, och kampanjar just nu for att att EU-medborgares rätt att stanna. I februari planeras en nationell strejk for att visa hur ”en dag utan oss” skulle se ut.

Det är en bra början, och jag är hoppfull inför fortsättningen. Vi måste vara det. För medan Marmite fylls på i hyllorna igen så fortsätter vi gå mot mörkare tider. Det enda vi kan göra är att sluta oss samman för stå upp mot rasism och bekämpa det invandringskritiska klimatet.