Debatt: Förhastat av regeringen att skrota ”Utsläppsbromsen”

När regeringen i juli 2016 beslöt att sälja Vattenfalls tyska kolanläggningar lovade den samtidigt att 2018–2040 årligen köpa in och annullera utsläppsrätter inom EU:s utsläppshandel för 300 miljoner kronor. Satsningen kallades ”Utsläppsbromsen” och hyllades nog av alla som förstått hur EU:s utsläppshandel fungerar.

Enligt budgetförslaget för 2018 gäller inte detta åtagande längre: ”När Utsläppsbromsen presenterades i juli 2016 var det inte känt att EU:s medlemsstater utifrån ett svenskt förslag skulle föreslå en löpande annullering av utsläppsrätter. Förutsättningarna för Utsläppsbromsen, så som den presenterades 2016, har således förändrats.”

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

EU:s utsläppshandel innebär att ett tak satts för de totala framtida utsläppen från de sektorer som ingår i systemet – tung industri, el- och värmeproduktion. Med nuvarande regelverk återstår ett totalt framtida utrymme på knappt 50 miljarder ton. 2067 ges den sista utsläppsrätten ut. Sedan är utsläpp i princip förbjudna.

För att utsläppen ska bli mindre krävs antingen att lagstiftningen skärps eller att redan utgivna utsläppsrätter annulleras innan de använts för att täcka genomförda utsläpp, det vill säga precis det ”Utsläppsbromsen” syftade till.

I juli 2015 föreslog kommissionen en skärpning av lagstiftningen som innebär att utgivningen av utsläppsrätter ska upphöra redan 2057, och att den totala utgivningen ska minska med 9 miljarder utsläppsrätter. I de förhandlingar som pågår tycks denna del av förslaget få stöd av både ministerrådet och Europaparlamentet.

Parlamentet och ministerrådet har däremot helt olika uppfattningar om hur systemet i övrigt ska fungera:

Parlamentet vill behålla nuvarande principiella lösning men vill att minst 800 miljoner redan utgivna utsläppsrätter, som ännu inte auktionerats ut, annulleras 2021. Med denna lösning blir ”Utsläppsbromsen” ett effektivt och smart sätt för Sverige att på egen hand skärpa EU:s klimatpolitik.

Ministerrådet har, bland annat på initiativ från Sverige, ställt sig bakom en lösning som istället innebär att man löpande annullerar en del av de utsläppsrätter som utfärdats, men som temporärt lagras i den så kallade marknadsstabilitetsreserven. Med en automatisk annullering blir ”Utsläppsbromsen” helt meningslös – enda effekten är att den mängd som ändå automatiskt annulleras minskar.

Beslutet att skrota ”Utsläppsbromsen” är märkligt dels därför att det fortfarande inte finns några beslut om hur det framtida regelverket för utsläppshandeln kommer att se ut, men också därför att den automatiska annullering, som är en förutsättning för regeringens förslag, av flera skäl ger en sämre lösning än parlamentets modell:

1. Näringslivet har efterlyst ökad förutsägbarhet. Det lappkast Rådets förslag innebär, riskerar att tolkas som att ”det finns ingenting i det här systemet som är stabilt och vi kan inte lita på nånting”, vilket troligen är ungefär den allra sämsta tänkbara signal man kan sända ut.

2. Corsia, Carbon offsetting scheme for international aviation, den nya FN-anknutna överenskommelsen om flyget och klimatet, innebär att flygtrafikens hela utsläppsökning från 2021 måste kompenseras genom att flygbolagen betalar klimatåtgärder inom andra verksamheter. En intressant kompensationsmodell är att flygbolagen köper och annullerar europeiska utsläppsrätter. Med en automatisk annullering blir denna lösning meningslös.

3. I det förslag till reglering av utsläppen utanför utsläppshandeln som diskuteras (ESR) föreslås att vissa medlemsstater, däribland Sverige, ska kunna växla vanliga utsläppsrätter till enheter inom ESR. Sverige skulle kunna utnyttja denna öppning för att annullera ytterligare utsläppsrätter utan att behöva köpa dem. Med automatisk annullering försvinner denna möjlighet.

4. En potentiell och mycket drastisk följd är att hela klimatpolitiken ”åternationaliseras”. Uppsidan är att det åter blir meningsfullt för enskilda länder att till exempel införa koldioxidskatt även på utsläpp inom utsläppshandeln. Men modellen öppnar samtidigt för länder som t.ex. Polen att hävda att det inte längre finns motiv för en tuff, gemensam lagstiftning: ”Om ni är så jäkla angelägna om att få ned utsläppen har ni ju nu i det nya systemet alla möjligheter att lösa detta land för land, så då behövs väl inget tufft system som gäller alla?”

Satsningen på automatisk annullering är, enligt min mening, ett misstag, och regeringens förslag om att redan nu skrota ”Utsläppsbromsen” förhastat.