Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Folkvalda borde ingripa mot Akademien

Bild: Bild: Jonas Ekströmer /TT

Dagens ETC

Om politiker kan ingripa när bankväsendet och arbetsmarknaden är i kris, måste de även kunna agera när en kulturkris hotar svenska intressen, skriver Per Gahrton och Lotta Hedström.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

De flesta kulturpersonligheter och andra offentliga debattörer som yttrat sig om krisen i Svenska akademien tycks vara överens om att den har allvarliga skadeverkningar för Sverige och kan få oöverskådliga negativa följdverkningar för allehanda svenskmärkta företeelser, från kultur- och varuexport till respekt för svensk diplomati och fredspolitik. Förutom att själva kronjuvelen Nobelpriset i litteratur, degraderas.

Kungen har aviserat en stadgeändring som skulle möjliggöra formellt utträde, följt av nyval. Men det är svårt att se hur detta skulle kunna leda till den radikala omdaning som praktiskt taget alla kulturdebattörer och demonstranter har krävt. Tvärtom skulle en sådan förändring, utan andra åtgärder, kunna leda till fortsatt makt för den knappa majoritet som, enligt bland annat DN:s kulturchef Björn Wiman (TV-Aktuellt 12/4), vill sopa krisens ursprung och grundproblem under mattan – de sexuella trakasserierna, hemlighetsmakeriet och kameraderiet.

Juridikprofessor Mårten Schultz har ifrågasatt (SvD 12/4) om Carl XVI Gustav verkligen är rätt person att lösa krisen på ett modernt sätt, men suckar uppgivet: ”Vem skulle annars kunna göra det?” Ja, vem har det yttersta ansvaret i en demokrati? Måste det inte i sista hand vara de folkvalda, även om det handlar om företeelser som normalt bör ligga utanför politisk inblandning?

Våren 1971 drabbades svensk arbetsmarknad av den så kallade SACO-konflikten som tog sig sådana proportioner, inte minst symboliserat av hot om officersstrejk, att regering och riksdag ansåg det vara dess nationella ansvar att ingripa, bland annat genom att riksdagen införde en tjänstepliktslag.

I början av 90-talet hade det privata bankväsendet bäddat så obekvämt för sig att det inte av egen kraft klarade av situationen. Trots bankernas privaträttsliga status ansågs de utgöra så oundgängliga grundbultar för samhällsekonomin, att det uppfattades som en regerings ansvar att rädda dem, till priset av cirka 65 miljarder skattekronor.

Svenska Akademien har kommit att bli en sorts grundbult för Sveriges nationella rykte. Samtidigt är kulturlivet extra känsligt för politiskt ingripande. Ett direkt­ingripande av regeringen – särskilt när det handlar om en minoritetsregering - kunde göra ont värre och skapa intryck av valpropaganda. Men detta måste inte leda till total passivitet hos det demokratiska systemet.

I regeringsformen heter det: ”All offentlig makt utgår från folket.” Denna makt förmedlas av de folkvalda, alltså av riksdagen. Normalt är det regeringen som tar initiativ och riksdagen som reagerar. Men det finns en annan möjlighet. I riksdagsordningens kapitel 9, 16 § heter det: ”Ett utskott får väcka förslag hos riksdagen i ett ämne som hör till dess beredningsområde”, genom ett utskottsinitiativ.

Om de folkvalda kunde rädda arbetsmarknaden från sammanbrott 1971 och storbankerna från konkurs bör riksdagen kunna ingripa också för att rädda landets internationellt mest kända kulturinstitution. Genom ett brett förankrat initiativ av kulturutskottet skulle det tydliggöras att det inte handlar om partiskt röstfiske utan om seriös blocköverskridande omtanke om en stark svensk nationell symbol. Kulturutskottet skulle kunna föreslå en tillfällig speciallag som avsätter samtliga ledamöter i Svenska Akademin och föreskriver ett totalt nyval. Givetvis ska riksdagen inte själv genomföra valet av nya akademiledamöter, utan överlämna det till ett antal fristående institutioner, typ Författarförbundet och berörda universitetsinstitutioner. Nya stadgar bör utarbetas, vilket borde kunna ske i samarbete med kungen, där det framför allt föreskrivs att akademiledamöter väljs för en bestämd tidsperiod och både kan avgå och avsättas.

Det tycks råda en förkrossande bred enighet om att nödläge råder. Men så länge en stor del av akademiledamöterna inte tycks inse att de samtliga borde ställa sina platser till förfogande måste de som har störst legitimitet, de folkvalda, ta sitt ansvar. Dags således för kulturutskottets sjutton ledamöter med ordföranden Olof Lavesson (M) i spetsen att ta ett förlösande initiativ!