Debatt: Förebyggande åtgärder är lösningen på gängkriminaliteten

Med cirka 400 skjutningar år 2022, ett 100-tal skottskadade och 61 döda, är dagens situation bestörtande för alla. Men dagens problem är ett resultat av ett århundrade av etnocentrisk självgodhet och övertygelse om vår svenska ”fysiska och psykiska överlägsenhet”. Det går en linje från mätning av skallben på 1920-talet till dagens förnedrande kroppsundersökningar, dödsutvisningar samt ett stegrande förakt mot allt som hotar denna övertygelse.

Konkreta problem som ökande inkomstklyftor, försummade skolor och en urholkad välfärd har alltför länge ignorerats. Detta till förmån för den växande privilegierade medelklassens välmående med villa, pool, två bilar, hälsosam och aktiv livsstil, kultur- och naturupplevelser, hälso-, sol-, skid- och shoppingresor, smak för årgångsviner och överfyllda magar som norm. Men det är först nu, när den etnocentriska hierarkins förtryck har fått utsatta barn att se laglöshet som ett rimligare alternativ än att satsa på utbildning och arbete, som vi har börjat haja till. 

Att invandrade barn och barn till invandrare är de som skjuter och blir skjutna sägs bero på – håll i hatten – invandringen. Att det skulle kunna bero på majoritetssamhällets oförmåga att älska dessa barn och ge dem lika villkor för ett värdigt liv som de andra barnen finns oftast inte ens på kartan. ”Vi måste stänga gränserna!”, raljeras det istället. ”Stoppa anhöriginvandringen!”, ”Satsa på repatriering”, ”Utvisa hela familjer!”, ”Skjut med skarpa skott!”… 

Politiken har blivit djupt infekterad av en föraktfull retorik. Resultatet är EU:s tuffaste invandringspolitik och en grav polarisering mellan den privilegierade massan och de i utanförskap. Den slitna nationalistiska och fascistiska slogan ”folket har fått nog” återbrukas obesvärat när politiker söker legitimera sin främlingsfientlighet. Som om orsakssambandet var givet. Som om det omvända vore en omöjlighet.

Kan det verkligen vara så enkelt att dagens främlingsfientlighet beror på ”oansvarig invandringspolitik” och ”kulturell oförenlighet”? Kommer vi kunna lösa problemet om vi bara slutar ta in fler invandrare samtidigt som vi med hårda tag kuvar de som redan är här till lydnad? Eller kan det snarare vara så att den alltmer främlingsfientliga politiken ökar utanförskapet och med det också ger föda åt våld och kriminalitet?

Forskningen är enig i frågan. De flesta sakkunniga likaså. Och nu även polisens egna gängexperter. Det brutna samhällskontraktet och förtryckande maktstrukturer är problemet. Långsiktiga förebyggande åtgärder med stabila skolor, trygga boenden och ett öppet och inkluderande samhälle är lösningen. Men om vi alla vet, vad är det då som står i vägen för jämlikhet och rättvisa?  

Vad är det som hindrar oss från att, som ett första steg, säkra en social infrastruktur där ekonomisk, social och psykisk trygghet är en självklarhet? Och att vi i nästa steg på allvar utmanar den ojämlikhet som utgör ryggraden i dagens segregation? 

Alla – ingen undantagen – som tror på ett Sverige där vi är måna om och angår varandra behöver kroka arm och totalrevolutionisera inkluderingsarbetet för att göra upp med främlingsfientligheten en gång för alla. Alla våra barn, alldeles oavsett bakgrund, ska känna att samhället värnar om dem, att de har en ärlig chans till ett värdigt liv där de kan odla sina intressen och vara med och forma sin framtid på lika villkor som alla andra.

Med handen på hjärtat, vi lever i ett samhälle där vissa barn befinner sig i fritt fall. Hur hjärtlöst och fegt är det inte att försöka hålla dessa fallande barn ansvariga för vuxnas oförmåga att fånga upp dem, ge dem en fast grund att stå på och en framtid att kämpa för?