För få lyssnar när unga vittnar om sin utsatthet

Den senaste tiden har det framkommit många skandaler där unga felbehandlas och blir utsatta för våld och övergrepp i statens omsorg. Unga tjejer på Sis-boenden som blir utsatta för sexuella övergrepp, barn i Bup-köer som är suicidala och får vänta månader på vård trots att behovet är akut, unga killar på Sis-boenden som är kriminella och blir utsatta för förnedrande behandling av personal som själv är dömd för kriminalitet.

Vi vet även sedan länge att var tredje ung hbtq-person blir utsatt för mobbning i skolan och självmordstankar är ungefär fyra gånger så vanligt bland unga hbtq-personer som bland andra unga.

Det är väldigt skilda erfarenheter men den röda tråden är att det är barn som är utsatta. Många barn och unga har försökt larma om dessa allvarliga situationer i månader, ibland år, utan att förändring har skett.

För varje år som unga hbtq-personers hälsa och upplevelser av skolmiljön mäts, märks det hur allvarlig situationen är. Och den blir inte bättre.

Verkligheten för unga hbtq-personer i svenska skolan stämmer dåligt överens med den svenska självbilden av att alltid vara bäst i klassen när det kommer till jämlikhetsfrågor. Den svenska självbilden av att vi är ett land där vi kommit över hbtq-fördomar, att det inte ses som konstigt att vara gay eller trans utan att man har ett starkt rättsskydd och får sina rättigheter tillgodosedda.

Men där är vi inte än. För att komma till punkten där alla kan vara sig själva både i skolan, hemma och i samhället i stort krävs åtgärder på flera nivåer.

Dels behöver det ske förändring i skolmiljön. Prioriteras arbetet mot diskriminering tillräckligt? Vet elever som utsätts för mobbning och trakasserier på grund av sin könsidentitet och/eller sexualitet om att de har rättigheter och hur de kan utkräva dem? Vi vet att många skolor är bra på att arbeta med hbtq-frågor, normer och inkludering. Men det saknas en systematik.

Det behövs inte bara förändring i synen på alla människors rätt till sin sexuella läggning, könsidentitet, könsuttryck och könskaraktäristika. Det behövs även ett skifte i synen på ålder. Anledningen till att unga hbtq-personer osynliggörs och att diskriminering i skolan tillåts pågå handlar även om synen på unga. Det handlar både om att barn blir utsatta, och att det är särskilda grupper av barn. Barn vars röster inte får höras, som inte anses värda att lyssna på – dels på grund av kön, etnicitet, kriminalitet, men också på grund av deras ålder. Vi som samhälle är inte vana att ta ungas röster, behov och upplevelser på allvar.

Ungas hälsa nedprioriteras för att de är unga, och de tas inte på allvar när de larmar om sin utsatthet. Därför behövs en förstärkning av ungas rättigheter, och vi tycker att nästa självklara steg är att sänka rösträttsåldern till 16 år i lokala val.

Massor av beslut tas varje dag runt om i landet på kommunal och regional nivå som berör barn och unga, som de saknar möjlighet att påverka. Det är även viktigt för demokratins skull, att de som påverkas av beslut har möjlighet att välja sina politiska företrädare och kan göra sin röst hörd.

Vi vill uppmärksamma alla dagar hbtqi-ungdomar tvingas lida i tystnad. Som vuxen har du ett ansvar att vara en förebild för unga, och att använda din maktposition där du kan. Det är dags att vi som samhälle tar unga på allvar. Vi uppmuntrar dig att lyssna på och prioritera unga hbtqi-personer och bidra till en mer positiv syn på unga.