Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Ett fredligt uppror för livet

Bild: Luca Bruno/AP/TT

Dagens ETC.

Vi ber om förtroende utifrån viljan att överleva, skriver tre företrädare för Klimatalliansen.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Vi bläddrar i tidningen och med fjärrkontrollen. Nya extrema temperaturer i Europa, obehagligt stora skördebortfall och allt mer alarmistiska formuleringar från våra nationella ledare. Visst känns det igen? Förutom det sista då. Formuleringen om ”alarmistiska ledare”. Den stämmer inte alls. 

I Aktuell Hållbarhets artikel­serie med riksdagspartiernas klimatpolitiska talespersoner säger Kjell-Arne Ottosson, krist­demokraternas klimattalesperson, att ”våra utsläpp är otroligt små, alla svenskar skulle kunna ta en cyanidtablett och dö utan att det skulle märkas på morgondagens utsläpp.” Vad är detta!? En nationell ledare som står inför en, av vetenskapen bekräftad, ekologisk katastrof med potential att utrota det mänskliga livet som föreslår … vadå? Att ta en cyanidtablett eller bara skita i katastrofen och springa ännu fortare rakt in i elden? Det är så att man häpnar.

Men Kjell-Arne Ottoson är inte ensam. Han är en del av den undergångskör som tycks samla nästan hela garnityret av det politiska ledarskapet på offentlighetens scen. Den djupaste stämman sjungs av närings­mini­ster Karl-Petter Thorwaldsson som med betryggande bas förklarar att vi inte alls kommer att behöva ändra vår livsstil mitt i en katastrof (DN 8 juli). Nej, nej ”vi ska kunna göra de saker vi vill göra och leva det liv vi vill leva utan klimatpåverkan” förkunnar ministern. Förvåningen förvandlas till sorg och gråten stockar sig i halsen. Är detta allt de tycker jag är värd. Vårt gemensamma liv? Vi tycks nu ha kommit till den plats där vi kämpar för våra liv, men inte vid sidan av våra ledare, utan mot dem. 

Förnekandets strategi är fullkomligt livsfarlig. Inte bara för människorna, utan också för det politiska systemet och demokratin. Klimatkonsekvenserna kommer att slå hårt mot befolkningen. De fysiska, kemiska och biologiska förloppen är inte medvetna parter i en förhandling. De fortskrider och kommer att tvinga regeringar att implementera mycket starka och begränsande åtgärder. I Sverige kan det komma att ske under nästa mandatperiod. Om ledarskapet inte tydligt formulerat dessa behov i valrörelsen kommer förståelsen att saknas hos dem som drabbas. Det är att bädda för massivt missnöje och oroligheter.  

Oron är redan i dag spridd i hela samhället oavsett hemvist – geografiskt, socialt, ideologiskt eller religiöst – men amplifieras med färre levnadsår. I Folk­hälso­myndighetens miljö­hälso­rapport för 2021, Barns miljörelaterade hälsa, svarade cirka 20 procent av  tillfrågade 12-åringar att de väldigt ofta eller ofta oroar sig för klimatförändringen. I en ålder då barn helst hämningslöst ska drömma om en framtid som isprinsar, loppisföreståndare, hundspannsförare, världsmästare eller lagerarbetare, så fylls i stället deras tankar med en oro för samhällets sammanbrott och människans slut.   

I tid av självbevarelse är ideologisk hemvist oviktig. Ledarskap behöver nu kasta sina ideologiska skygglappar och samlas för att staka ut en färdplan ut ur katastrofen. Innan valet. Så vi vet. 

Klimatalliansen ställer upp till val men ber inte om förtroende på grundval av ideologi. Vi ber om förtroende utifrån viljan att överleva. Vi står för ett fredligt parlamentariskt uppror för livet. Vi är en ideologiskt neutral plattform som utgår från två huvudteser. NU måste vi göra allt i vår makt för att få ned utsläppen och vi behöver göra det TILLSAMMANS.  

Tillåter vi oss fortsatt stå delade går vi under.