Debatt: En skidsemester är inte prioritet då krisen eskalerar

I helgen skördade covid-19-pandemin sitt första offer i Dalarnas län. Där bor mina föräldrar en granngård bort ifrån en utav Sveriges mest välbesökta skidanläggningar. Plötsligt kändes det som att viruset tagit sig alldeles för nära inpå hemmets knutar. Nästan samtidigt rapporterades det att ett nytt kluster av smittspridning bekräftats i Åre, där all afterski nu stängs och turister och lokalbefolkning vädjas att isolera sig. Andra större skidorter, som vanligtvis hade förberett sig inför påsklovet så här års, rekommenderas att ta efter.

Det är i en kris som vi verkligen bekänner färg. Har vi har förmågan att tänka steget längre, att se på samhället som något större och kanske viktigare än oss själva? Svaret på den frågan i nuläget? Kanske.

Å ena sidan blir jag överväldigad av det svenska folkets påhittighet och medmänsklighet, av solidariska handlingar i stort och smått. Plötsligt känns hederliga, vänsterpolitiska paradfrågor mindre som en kostsam utopi, snarare en oundviklig framtid.

Å andra sidan djupandas jag och undrar ifall folk är helt från vettet medan jag liksom de flesta skummar nyheterna en gång i timmen. Är vi för dumma för demokrati?

Man menar att man inte ser någon anledning att ändra sina vanor. Att ställa in sin skidsemester. Att man inte oroar sig för smittan, bara för dåligt väder. Att eftersom barnens skola stängt på grund av virusets framfart kan man lika gärna dra upp till fjällen. Att det måste vara upp till var och en. Att man inte är rädd för att dö. Tänk om vi alla skrattade döden i vitögat lika sturskt som skidburna storstadsbor i övre medelåldern!

Vi andra sitter här med ångest, jobbvarsel på rekordhöga nivåer, nära och kära på intensiven och ett potentiellt nytt epicentrum av smitta i Norrlands inland, där sjukvården för det första är dimensionerad för den bofasta befolkningen, och utöver det skandalöst nedbantad och utspridd.   

Fjällen och glesbygden, ”landet”, utgör för många en kuliss avskild från verkligheten, den som pågår i city. Blir en stockholmare eller göteborgare sjuk kan den åka hem och söka hjälp hos en pressad och underfinansierad men ändå fullt existerande och bemannad vårdinrättning, inom rimligt avstånd. Jag tror att det kan vara svårt att förstå hur lång tid det tar och hur mycket längre det känns att köra ett par mil, i dagsljus, i mörker, i snö och halka, när man verkligen behöver hjälp. Och att det inte heller finns något alternativ. Östersunds sjukhus ligger en till två timmars bilkörning bort från Åre. I Jämtland finns sju platser för intensivvård. Sju.  

Att avstå från skidåkningen i år är en uppoffring som vi i storstäderna, vilka befinner oss i corona-smittans skottlinje, är tvungna att göra för att skydda våra medmänniskor.

Att ställa in en skidsemester är såklart ett tråkigt beslut. Att behöva ta beslutet att stänga av respiratorn för att ge plats åt nästa dödssjuka patient är mycket svårare.