Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: En levande landsbygd är mer värd än pengar

”Det finns mängder av tillstånd som i storstäderna hade ansetts vara okomplicerade utan krav på subspecialister, som inte längre kan behandlas på sjukhuset i Kiruna”, skriver debattören. 
”Det finns mängder av tillstånd som i storstäderna hade ansetts vara okomplicerade utan krav på subspecialister, som inte längre kan behandlas på sjukhuset i Kiruna”, skriver debattören.  Bild: Bild: Arild Vågen/CC BY-SA 4.0

Dagens ETC.

Det påstås att det är ekonomiskt orimligt att Kirunas kvinnor förväntar sig samma mödravård som kvinnor i Stockholm. Men varför har då Narvik fullt utrustat sjukhus? Trots att den norska staden har färre invånare. Självklart måste staten ställa upp om hela Sverige ska leva, skriver Sofia Zettermark, som gjorde sin AT-tjänst som läkare i Kiruna
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Ska verkligen hela landet leva? frågar sig Pontus Almqvist i en ledare i UNT (27/8), och menar att det är orimligt för kvinnor i Kiruna att förvänta sig samma mödravård som resten av Sverige garanteras. Han argumenterar vidare att det helt enkelt är för dyrt för staten att erbjuda välfärd i glesbygden och att det inte heller kan förväntas av de som ”valt att bosätta sig tiotals mil från närmsta stad”.

Jag är uppvuxen i Uppsala, men valde att bo och arbeta som läkare i Kiruna. Jag födde också mitt första barn där. Med avstamp i de erfarenheterna behöver jag reda ut ett antal felaktigheter i Almgrens text.

Till att börja med är Kiruna en stad. En stad med drygt 20 000 invånare. Fler invånare än det närliggande Narvik, som har ett fullt utrustat sjukhus med förlossningsenhet, kirurgisk verksamhet och diverse specialistmottagningar. Det andra problemet är definitionen av vad som är högspecialiserad sjukvård. Rutinultraljudet som alla gravida erbjuds i mitten av graviditeten för att kunna upptäcka allvarliga missbildningar kan knappast anses vara avancerad vård, utan just rutin. Lika­så finns det mängder av tillstånd som i storstäderna hade ansetts vara okomplicerade utan krav på subspecialister, som inte längre kan behandlas i Kiruna.

Kiruna sjukhus är idag ett av Sveriges minsta sjukhus. Det har ett antalsmässigt litet upptagningsområde, men ytmässigt ett av de större områdena i landet. Avstånden här uppe är hisnande för en sörlänning. Det är 13 mil till närmsta stad – och närmsta kirurg, gynekolog och psykiatriker – i Gällivare. För att nå mer specialiserad vård, säg en neurolog, onkolog eller ett centra som utför akuta ballongsprängningar av hjärtats kranskärl, behöver du ta dig till Sunderbyns sjukhus. Det ligger mitt emellan Luleå och Boden, en resa på drygt fyra timmar. En resa som till den absoluta majoriteten görs på landsväg utan mitträcke eller viltstängsel, trots att den skär genom stora renbetesmarker.

Det är alltså inte vad vi i vanliga fall karaktäriserar som högspecialiserad vård som befolkningen här behöver resa långt för att nå. Ett tydligt exempel är den brännskadade patienten som behövde lägga om såren varannan dag i två veckor, och då behövde åka 26 mil om dagen för att träffa rätt läkare, eftersom kirurgen i Kiruna lade ned 2014. Ett annat, sorgligare exempel, är de palliativa patienter som behöver kirurgisk vård och då behöver vårdas så långt hemifrån att anhöriga har svårt att hinna hälsa på.

Dessa nedstängningar är bara ett symptom på den större centraliseringstrenden, som ofta utförs under förevändningen patientsäkerhet, men alltid kokar ned till budgeten.

Budgeten, ja. Här kommer vi till Almqvists kärnargument. Det är för dyrt för staten att tillhandahålla basal sjukvård till hela landets invånare. Han argumenterar att det inte är någon rättighet att bo på landsbygden och människor bara borde välja att bo i storstäderna. Att det helt statliga LKAB, Europas största producent av järnmalm, ligger i Kiruna och sysselsätter ungefär en fjärdedel av den arbetsföra befolkningen verkar ha gått Almqvist helt förbi. Likaledes att det är svenska statens näst mest inkomstbringande företag, som delat ut 25 miljarder till statskassan de senaste tio åren. Dessutom genererar regionens vattenkraft stora delar av den el som storstäderna konsumerar. (Vattenfall är för övrigt det allra mest vinstgenererande statliga företaget.)

Vem ska bemanna gruvor och vattenkraft när alla bor i södra Sveriges storstäder eftersom basal välfärd inte längre tillhandahålls i norr?

Rent ekonomisk borde svenska staten alltså anstränga sig för att människor, inklusive kvinnor i barnafödande ålder, vill och kan bo kvar i Norrbottens inland. Det är kanske det argument som biter bäst på dem som är övertygade om att effektivisering och ständig ekonomisk tillväxt är det enda egenvärde ett samhälle har. Men för mig – som har sett norrskenet och midnattssolen, renbetesmarkerna och de dramatiska fjällens sluttningar, som läkare har behandlat envisa och underfundiga norrbottningar och som nyförlöst blivit vän med andra mammor vars rötter i denna världsunika region format dem – har ett levande Norrbotten, en levande landsbygd, också ett helt annat värde. Ett värde som inte går att mäta i budgetar, men som mer än något annat motiverar att hela landet ska få leva.

00:00 / 00:00