Debatt: Ekonomi eller mänskliga rättigheter?

Indiens premiärminister Narendra Modi besökte Sverige den 16–17 april i år för att medverka vid ett första toppmöte mellan de nordiska länderna och Indien som hölls i Stockholm. Ett möte som beskrevs i indiska medier som att representanter från Sverige, Danmark, Finland och Island radade upp sig för att få träffa premiärminister Modi. Ett gemensamt mål för de medverkande parterna är att etablera detta toppmöte till ett årligt event, med fokus på kontinuerligt utökad handel och investeringar länderna emellan.

Den totala årliga handeln mellan dessa parter är 4,5 miljarder amerikanska dollar, en liten summa i jämförelse med Indiens årliga handel med Kina, som ligger på 50 miljarder amerikanska dollar. För de nordiska länderna ses en utökad handel med Indien som en stor möjlighet, främst i och med utökade exportmöjligheter. Samtidigt ser Modi detta möte som en chans att utöka de nordiska investeringarna till hans pågående kampanj ”Make in India”, en kampanj vars mål är att omvandla Indien till en stormakt inom produktion, i samma kaliber som Kina.

Denna kampanj är inte en nyhet för de nordiska länderna, för två år sedan reste exempelvis Stefan Löven med ett följe av 18 svenska företag till Mumbai för att delta i samma kampanj. I dag, trots fyra år av åtskilliga mediala kampanjer och ekonomisk medverkan från andra länder, så har Modis ”Make in India” burit liten frukt. Inom Indien är miljörörelsen starkt besvärad över Modis kampanj, då de inte ser något annat än ett land som blir en världsfabrik. Detta måste sättas i relation till World Economic Forums senaste rapport om hur Indien de facto är det landet med högst risker i världen kring klimatförändringar.

I en globaliserad värld verkar det naturligt för ledare att använda diplomatiska medel för att gynna sina länders ekonomiska intressen. Sett ur denna synvinkel är det även förståeligt att de nordiska statsministrarna anstränger sig lite extra för att bygga goda relationer med bland andra Indiens premiär­minister. Samtidigt som det ska beaktas i samma diskussion att den nordiska regionen har ett av världens äldsta och mest omfattande regionala politiska samarbeten. Inom detta samarbete stoltserar länderna med öppenhet, yttrandefrihet, ömsesidig tillit, skydd och försvar av miljön, hållbar utveckling, kreativitet och innovation. Så innan de bestämmer sig för att hoppa på den guldrusch som Indiens växande ekonomi kan liknas med, bör ledarna i regionen reflektera noga över de människorättsliga kompromisser de gör om de väljer att stärka banden till en totalitär ledare som Modi.

För en feministisk regering hade det vidare varit önskvärt att minst en gång nämna den rådande kvinno­rättsliga krisen i Indien i form av massvåldtäkter och bort­abortering av flickor redan i foster­stadiet. Något som delvis även påpekats av FN senast i april 2018.

Efter det att Modi blev vald till premiärminister har Indiens relationer med två av deras grannländer, båda innehavare av kärnvapen, Pakistan och Kina, försämrats avsevärt. De senaste två åren har militära dödlägen förekommit regelbundet. Samtidigt har Sverige  under denna period nyttjat diplomatiskt kapital för att få igenom förhandlingar gällande ett avtal för Jas Gripen, ett avtal värt 15 miljarder amerikanska dollar. I vad som kan ses som ett desperat försök att ro projektet i hamn, gick Saab i september 2017 med på att samarbeta med den kontroversiella affärsgruppen Adani Group. Detta multinationella företag har inte någon tidigare erfarenhet inom vapensektorn, men däremot starka band till premiärminister Modi. Samarbetet innebär inte enbart att Saab kommer att bygga jaktplanen i Adani Groups fabriker i Indien, Saab har även öppnat upp för att överlåta delar av sin teknologi till Adani Group.  

Samtidigt som de nordiska statsministrarna ivrigt söker efter nya ekonomiska marknader i Indien, har Norden på senare år vuxit fram som en destination för indiska migranter. Många av dessa utgör ett starkt stöd till premiärminister Modis hinduinspirerade majoritetspolitik i Indien. I dag bor nästan 100 000 indier permanent i Norden. Enbart i Sverige är antalet närmare 30 000, av vilka majoriteten är hinduer från de översta kasterna i Indiens kastsystem. Under de senaste tio åren har Sveriges hinduiska population ökat med 1,06 procent per år, en ökning som till stor del beror på en storskalig ekonomisk migration.

Efter det att Sveriges immigrationspolicy ändrades 2008, så har Indien bidragit med en av de största immigrerade arbetskraftsgrupper till Sveriges teknologiska sektor. Exempelvis utfärdade Migrationsverket högst antal arbetsvisum till indier år 2017, närmare bestämt 9 483 stycken. En mycket hög i jämförelse med andra länder, som Thailand, 2 226, respektive Kina, 1 406.

En ökad indisk migration bidrar även till ett ökat antal ekonomiska remitteringar som skickas tillbaka till landet årligen. Dessa remitteringar, som ligger runt 100 miljoner amerikanska dollar, bidrar inte enbart till att stödja enskilda familjer, utan de bidrar även i stor del till politiskt och finansiellt stöd för bland annat en typ av aggressiv form av hinduisk nationalism som under de senaste åren har ökat starkt i Indien. Även om hinduisk politik och dess förespråkare innehar en stor majoritet och maktinflytande i Indiens politiska och ekonomiska sektorer, finns det tydliga spår av att hinduiska diasporagrupper mobiliserar och sprider falsk information om att hinduismen är starkt hotad av sekulära makter i Indien.

De medlemmar av de övre kasterna som befinner sig i de nordiska länderna dominerar hinduiska tempel och mötesplatser, inte minst i Sverige. Rashtriya Swayamsewak Sangh (RSS), den ideologiska organisationen som hinduisk chauvinism i Indien är sprungen ur, har visat sig direkt påverka indiska migranter. I Sverige har denna grupp ökat sin aktivitet under de senaste åren, bland annat genom rekrytering av stöd vid hinduiska tempel runt om i Sverige.

I sin tur är Modis kansli i kontinuerlig kontakt med dessa hinduiska tempel i Sverige. Och som vid alla premiärministerns besök utomlands, mötte Modi upp med anhängare ur den indiska diasporan i Stockholm. Som tidigare nämnts bidrar hinduer från de övre kasterna till svensk it-sektor, samtidigt är det ett faktum att många av dessa även bidrar med starkt stöd till hinduisk extremism i Indien. En extremism som bland annat vill att mer än 250 miljoner minoritetsinvånare ska klassificeras som andrahandsmedborgare genom att förklara Indien som en hinduisk stat.

Utöver detta finns ytterligare kopplingar mellan en handfull ur diasporan i Sverige och svenska ultranationalistiska grupper, en koppling som bland annat drivs av deras gemensamma hat mot muslimer. Modis högprofilerade besök till Sverige kan bidra till ytterligare energi till denna del av den indiska diasporan, dess mobiliseringsstrategier och stöd.

Trots att Indien tampas med akut fattigdom samt en stor etnisk och religiös mångfald, är landet sedan dess självständighet 1947 erkänt av det internationella samhället för de åtaganden landet gör för att skapa ett demokratiskt samhälle med sekulära värderingar och vetenskapliga framsteg. Men sedan Modi valdes till premiär­minister 2014 har landet tagit stora steg i fel riktning på alla de ovan nämnda fronterna. Med sin fullständiga likgiltighet inför mänskliga rättigheter och användande av statens maskineri för att censurera och tysta kritiker, använder sig Modis hindunationalistiska regering av alla trick för att underminera självständighet och rättsväsendets makt, samt till att begränsa akademisk frihet. Fortsättningsvis ses skydd och värnande av miljö som onödigt för att gynna en stark ekonomisk tillväxt, samtidigt som det ökade förtrycket av religiös frihet för minoriteter av omvärlden betraktas som ett stort orosmoment, dock inte av Sveriges regering.

Under Modis tid har våldsamma attacker mot muslimer, kristna och sikher skamlöst blivit alltmer vanliga. Dessa attacker har på allvar börjat utgöra ett hot mot fred och säkerhet, inte bara i Indien utan även i stora delar av Sydasien. Det är därför svårt att förstå att Sverige, ett land som stolt driver en feministisk utrikespolitik, väljer att blunda för den utveckling som sker i Indien under Modis styre.

Utöver detta, så kan detta toppmöte mellan Indien och Norden, denna samling av nordiska stats­ministrar, ses som en legitimering av Modis antidemokratiska och exkluderande politik i Indien. Än finns inget bestämt utfall av mötet när det gäller Nordens handel med och investeringar i Indien, men en sak är säker:

Toppmötet är ett symboliskt godkännande av Modis populistiska politik, som går emot de värderingar och ideal de nordiska länderna sätter värde på, de värderingar som de nordiska statsministrarna förväntas representera och upprätthålla.