Debatt: Det ska inte behövas sånger om våra tåg

Avvägningen mellan vinstuttag och säkerhet är lika gammal som järnvägen själv, ja till och med äldre ändå. För omkring 100 år sedan fanns till exempel en hel under­genre av amerikansk folkmusik som avhandlade katastrofer på järn­vägen. Det var inte några politiska protestsånger, med några få undantag, utan handlade om vanligt sunt förnuft. Om någon slarvade med underhållet av motorer och vagnpark, eller körde tåget för fort för att spara tid, kunde det få betalas i människoliv.

Sångerna var ofta baserade på verkliga händelser och fick en folkbildande funktion då de nådde även den som inte kunde läsa eller inte hade någon tidning. Mest känd är nog balladen ”Wreck of the Old 97”, som handlar om en urspårning 1903 i Virginia, USA. Elva människor dog och sju skadades. Förklaringen till olyckan var att tågbolaget hade pressat maskinisten Steve Broady att köra för fort för att klara den alltför snäva tidtabellen. Sången har spelats in i många versioner, och var den första countrysång att sälja fler än en miljon ­exemplar 1924.

Mycket har naturligtvis förändrats och förbättrats sedan dess, men en del är sig tyvärr fortfarande ganska likt. Ett aktuellt exempel är situationen på pendeltågen i Stockholm. Enligt trafikinstruktionen är det föraren tillsammans med tågvärden som ansvarar för säkerheten ombord. Det borde vara rimligt att lyssna till vad de har att säga när det nu fattats beslut om att införa vagnar där kameror ska ersätta tågvärdarna. Pendelklubben, som organiserar tågvärdarna har lyft viktiga aspekter av dubbelbemanningen som är direkt kopplade till säkerhet. Förare har organiserat sig i ett upprop där de kräver ”Rör inte min tågvärd”. Fackförbundet Seko kräver centralt att alla resande­tåg ska ha minst två personer i säkerhetstjänst ombord.

SL skriver på sin hemsida att den som kan ta sig till en station också ska kunna resa med kollektivtrafiken. Samtidigt innebär de indragna tågvärdarna att många dörrar stängs för funktionshindrade. Det räcker inte att ta sig till stationen utan resan måste aviseras i förväg och utan möjlighet till spontana ändringar.

Kamrater på pendeltågen har berättat om förare som gråter av oro vid avlösning. Det är naturligtvis en helt oacceptabel arbetssituation. Tidigare har trafik­operatören satt upp som krav att föraren skulle ha godkänts i en praktisk utbildning och gjort tre e-kurser för att få köra de nya Dös-tågen med kameraövervakad dörrstängning. Men som tiden led och inte tillräckligt många klarade testen blev även den som inte blivit godkänd behörig. Det hela var nu bara ett försök att mäta vilka kunskapsluckor som fanns.

Det nya styret i regionen skyndar igenom ett snabbt beslut som helt är baserat på tågoperatörens uppgifter. Inga fackföreningar har tillfrågats, inga skyddsombud och inga funktionsrättsorganisationer. Därmed har trafikantsäkerhet­en allvarligt äventyrats och tillgängligheten allvarligt inskränkts. En kollega satte häromdagen ord på känslan: Hur länge ska detta få fortsätta? Tills någon dör?

Jag tänker att det inte skulle behöva gå så långt, att vi borde kunna fatta förståndiga beslut även utan olyckor det skrivs sånger om.

Jag vill därför uppmana beslutsfattare att lyssna på dem som faktiskt arbetar i trafiken istället för att bara lyssna på dem som har pengar att tjäna på att tumma på säkerheten. Lyssna även gärna på ”Wreck of the Old 97” med the Skillet Lickers, ”Engine 143” med Carter Family och ”Casey Jones the Union Scab” med Pete Seeger.