Debatt: Det räcker inte att vara kritisk, SSU

Jag är imponerad av SSU (Socialdemokratiska Arbetarpartiets ungdomsförbund). Under ordförande Philip Botströms ledning har SSU i många avseenden tagit ett kliv vänsterut. När den socialdemokratiskt ledda regeringen också gör upp med de borgerliga partierna, i till exempel en inhuman, rättsosäker och ineffektiv migrationsuppgörelse med tydliga eftergifter som utbygga rutavdrag, har kritiken inte heller varit frånvarande.

SSU har tagit ett tydligt kritiskt förhållningssätt till regeringens oförmåga att agera i avgörande frågor. Bostadssituationen är fortfarande oerhört svår och trångboddheten en tuff vardag för allt fler. Arbetslösheten minskar generellt, men växer allt mer bland utrikesfödda. Arbetsvillkoren inom stora delar på arbetsmarknaden, inte minst inom bemanningsbranschen och kvinnodominerande yrken, är fortfarande urusla. Skolsegregationen är växande och riskerar många ungas framtid.

Utmaningarna är definitivt inte få. Från vänster finns dock bra och beprövade lösningar som vi vet skulle kunna ge effekt. Vi kan minska samhällsklyftorna. Vi kan bygga bort bostadsbristen. Vi kan ge en bra och jämlik utbildning till alla barn och elever. Vi har gjort det förr. Samtidigt är dagens socialdemokrati mer intresserad av att göra borgerliga lösningar till sina egna vilket skulle försämra utsikterna för de utmaningar vi har framför oss.

Att vara kritisk är därför inte tillräckligt. En progressiv rörelse måste kombinera kritik med en politisk strategi för verkliga samhällsförändringar. SSUs strategi att ändra kurs på Socialdemokraternas politik inifrån har dock aldrig varit lyckosam. De politiska segrar SSU har vunnit på S-kongresser har Socialdemokraterna utan svårigheter kunnat kompromissa bort med sina samarbeten högerut. Det är enbart när Socialdemokraterna tvingas samarbeta med partier till vänster som viktiga progressiva lösningar kan genomföras.

I avvägningen mellan att påverka Socialdemokraterna inifrån eller att bygga allianser utifrån är det tveklöst påverkan utifrån som har haft störst betydelse. Inte ens SSUs oupphörliga förmåga att producera S-ministrar har inneburit en mer progressiv socialdemokrati. Nu när Philip Botströms SSU är som mest kritiska till regeringen ska man minnas att nästan hälften av alla S-ministrar har sin bakgrund i SSU. Tre av dem är också tidigare SSU-ordföranden. SSUs olycksamma strategi försätter dem i praktiken i opposition mot sig själva.

SSUs interna kritik är tandlös. Bara genom ett växande progressivt politiskt alternativ till vänster om Socialdemokraterna kan progressiv politik genomföras. I praktiken riskerar därför ett kompromisslöst stöd för Socialdemokraterna paradoxalt nog hämma en sådan utveckling. Ska SSU bli en progressiv kraft för verklig samhällsförändring behövs därför en ny politisk strategi som innebär mer än att bara vara Socialdemokraternas progressiva alibi.