Debatt. .

2019-04-15 04:00
Foto: Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Det handlar om vem som får tillgång till scenen

Debatt, Jonas Jarl.

År 2010 , efter flera år som dramaturg och tillförordnad teaterchef vid Helsingborgs Stadsteater, valde jag att lämna den gamla teatern. Men jag lämnade inte bara en teater utan också en tradition. Jag ville söka och undersöka nya vägar för teatern och kulturen. Jag letade efter andra röster och andra berättelser än de som vi hittills har sett och hört på våra svenska scener. Jag förstod att något måste förändras i grunden, att teaterns- och kulturens roll måste förändras, om teatern inte skulle riskera att stelna i en otidsenlig och samhällsfrånvänd hållning.

Med mitt sökande började jag intressera mig för andra sätt att producera. Kunde publiken lockas att vara en aktiv medproducent? Skulle det vara möjligt att få nya publikgrupper intresserade av teater om de också fick mer att säga till om i produktionsledet?

 Med den nyetablerade fria gruppen Södra Communityteatern fick jag och den konstnärliga ledningen möjlighet att prova nya vägar för en medbestämmande teaterkultur.

Mycket gick att genomföra men ofta stötte vi på rent kulturpolitiska hinder. De nya grupper som tog plats på scenen i Södra Communityteaterns produktioner, hade inte svensk teaterutbildning, eller någon teaterutbildning alls. Hur skulle de bedömas… kunde detta verkligen vara angelägen teater? Svaret från flera bidragsgivare blev nej. Med motiveringen att bidrag endast gavs till yrkesverksamma, utbildade och professionella.

 För att förstå kulturproduktionens villkor måste vi först förstå att produktionen av kultur hänger samman med samhällets rådande tankeströmningar och politiska styrning.  De till buds stående modellerna för vår kultur har inte tillkommit av en slump, de tjänar ett syfte. Det handlar om vem som ska få tillträde till scenen, vem som ska anses ha rätt att ta till orda i det offentliga rummet och vem som ska få ställa ut sin konst. Och därmed, och i lika hög grad, om vem som inte ska få tillträde till teatern, vem som inte ska få berätta om sina erfarenheter och sitt liv för en publik och vem som inte får ställa ut sin konst.

Men våra kulturyttringar blir inte, endast och enbart, till som en följd av de beslut som fattas av kulturpolitiken. Det finns tvärtom, en ständig kamp och rörelse för rätten till kultur och yttrandefrihet, hos de som oftast tituleras som de i marginalen, eller i utanförskap.

I mitt sökande efter nya vägar för ett starkare samhällskontrakt mellan medborgarna och kulturens institutioner och yttringar, har jag valt att arbeta med en deltagande kulturmodell. Det har i praktiken handlat om att avhända mig makt, lägga ifrån mig ordförandeklubban och lyssna till den potential som finns hos unga, gamla, åsidosatta och marginaliserade grupper.

Det har varit i teaterprojekt med Lindängens svarta kvinnor, tortyr­offer från Latinamerikas militärdiktaturer, dokumentärteater om människorättsaktivister från hela världen på uppdrag av Forum för Levande Historia och en ny syn på vad aktivism kan vara, på beställning av Amnesty International. Jag har dramatiserat romaner om undanträngda röster ur vårt kollektiva minne, som Kriget har ingen kvinnligt ansikte för Dramaten och egna intervjuprojekt som grund för teaterproduktioner, om Malmös flyktingar och flyktingmottagande.

 Mitt intresse för att vända uppochner på maktpyramiden, kommer av att jag alltid är nyfiken på det jag är minst insatt i. Hur är det att bo på Holma? Hur är det att sorteras efter hudfärg när du går in i en butik, trots att det är förbjudet enligt lag? Jag har lärt mig att lyssna men jag har också lärt mig att lägga pussel. För varje ny röst, för varje ny pusselbit, avslöjas mönster och sammanhang som inte alltid är så smickrande för Malmö stad.

I Malmö pratar vi gärna om social hållbarhet och mångfald men staden har under de senaste tio åren fått en skarpare segregation, djupare ekonomiska skillnader mellan de som har och de inte har ett dugg - och en känsla bland många unga att det inte ens är lönt att försöka.

Om vi på allvar vill ha en kulturdriven samhällsutveckling så måste vi våga ställa de skarpa frågorna till oss själva: vems ärende ska vi gå? Om vi väljer att vända på pyramiden för att synliggöra de osynliggjorda, hur ska det då gå till? Kan vi som stad tillhandahålla modeller och strategier för ett annat sätt att strukturera kulturlivet, så att det kommer fler till del?

Risken är att de medborgare som är med och betalar skatt till Malmö stad, men inte tillåts vara med, vänder sig mot systemet. När första och andra generationens invandrare är mer än hälften av stadens befolkning och skatteunderlag, blir det svårt att försvara en kultursyn som främjar de etniska svenskarna. De som är med och lyfter Malmö till en av landets tillväxtstarkaste kommuner, år efter år, måste snart få del av kakan. I oktober 2018 kom en kritisk rapport från Kulturrådet om våra Kulturskolor:

 ”Barn till föräldrar som har vidareutbildat sig efter gymnasiet går oftare på Kulturskolan än andra barn. I hög utsträckning är de också födda i Sverige.

Den svenska kulturskolan utbildar barn och unga mellan sju och 18 år i olika konstformer utanför skoltid. Kulturskolan ska locka alla barn i landet, oavsett socioekonomisk bakgrund och härkomst, men enligt en ny studie av Statistiska centralbyrån (SCB) och Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet, är den typiska kulturskoleeleven en svenskfödd flicka med välutbildade föräldrar som har ett högt kulturellt kapital.”

(Ur Svt Nyheter/Kultur den 19 oktober 2018)

Idag görs nya satsningar på en lång rad skolor och institutioner i Malmö. Fridhems Folkhögskola startar filial i Malmö för att få en bredare rekrytering än tidigare. Teaterhögskolan låter sig inspireras av Communityteaterns arbetsmetoder och verkar för att eleverna ska få verktyg för inkludering och mångfald, istället för ett elitistiskt synsätt, med sig från utbildningen. ABF, Teaterhögskolan och Skånes Dansteater arrangerar i november i år en biennal för en medborgarstyrd teater.

Kanske är den långa kedjan av snedrekrytering till våra kulturskolor och scener på väg att brytas. Det är initiativ värda att hoppas på – och att stötta. Kanske kan fler än Johan och Lisa hitta vägen in på Kulturskolan, och sen vidare till Nya Latins kulturprogram. Kanske kan fler än Johan och Lisa komma in på den högskoleförberedande teaterutbildningen vid Fridhems Folkhögskola – och kanske kan fler än Johan och Lisa, efter sin teaterhögskoleexamen, ta plats på Malmö stadsteater. Vägen är lång men det är med en aktiv kulturpolitik vi banar väg för morgondagens kulturaktörer. Från Holma. Från Lindängen. Från Rosengård.