Debatt: ”Det gröna teknikskiftet” är det största hotet

Fortfarande kommuniceras de två teknikorienterade benen som kärnan i vår väg mot den allt mer avlägsna fossiloberoende fordonsflottan. Denna låsning i fallet transportsektorn är endast en av ”det gröna teknikskiftets” många skepnader. Bekymret, om vi lyfter blicken, är nämligen det matematiskt hopplösa att via teknikorienterad resurseffektivitet, i en maniskt växande värld, absolut minska på vårt ekologiska fotavtryck. Med snart 10 miljarder människor som ska dela på den hållbara avkastning som naturkapitalet kan ge, vilket naturligtvis också förutsätter en långt mer jämn fördelning av välståndet, är ekvationen helt enkelt omöjlig att lösa. Dessutom är teknikutveckling ofta förknippat med klimatfrågan, som (hittills) faktiskt haft väldigt lite att göra med den förintelse av ekosystem och den massutrotning av arter som just nu pågår. Det är alltså lika enkelt att via fortsatt överkonsumtion och exploatering förgöra den ekologiska välfärdsgrunden också i en fossilfri ekonomi, även om de redan utlösta klimatförändringarna hotar att med en oberäkneligt ökande intensitet ytterligare bidra till ödeläggelsen.

Men varför lockar då teknikfrälsningen? Sannolikt handlar det om en vägran att acceptera planetens biofysiska begränsningar (och det medföljande kravet på en rättvis distribution av resurserna) kombinerat med tryggheten i att undvika den mer djuplodande samhällsomställningen, som på ett skrämmande sätt hotar att avveckla den kapitalistiska berättelse som ända sedan industrialismen cementerat innehållet i begrepp som välstånd och mänsklig utveckling. Anledningen till varför det gröna teknikskiftet skulle kunna beskrivas som det största hotet mot en hållbar utveckling är just eftersom det utgör den lömska illusion som menar att vi kan upprätthålla vårt sätt att leva, producera och konsumera bara vi gör det på ett ”grönt” sätt. Alternativa utvecklingsvägar är dessutom föga lockande när de kommuniceras som bakåtsträvande och begränsande, inte sällan av svenska mitten- eller högerpolitiker. Med en kuslig ignorans används en för planeten livsfarlig retorik om hur ”det ju faktiskt är utsläppen som vi är intresserade av att minska och inte utvecklingen” och att ”vi ju inte vill backa in i framtiden”. En sådan övertygelse kommer förstås väl till pass om vi ska kunna tro på den framgent magiska teknik som förutsätts ha förmågan att både oskadliggöra överkonsumtion och på en matsked rapsolja flyga ett fullsatt plan till Thailand.

Det kan inte upprepas nog att det är det tredje benet som utgör bärkraften i en reell omställning. Här ligger den djupgående revolutionen. Den samhälleliga revolutionen. Den mänskliga revolutionen. Den hållbara revolutionen. Nya sätt att betrakta och mäta välstånd, att äntligen fokusera på det vi faktiskt behöver, reparera vårt skeva förhållande till naturen, begrava idén om egenvärdet i ekonomisk tillväxt, avveckla de överflödiga skitjobben och fokusera på de viktiga samhällsfunktionerna, låta medborgarlönen fördela ut de kollektiva resurserna, frigöra tid och skapandekraft till oss själva, nyttja teknikutvecklingen till att faktiskt möjliggöra det paradis där robotar sköter en hållbar basproduktion och ekosystemen äntligen får chansen att återhämta sig och bli friska. Är inte detta utveckling? En civilisation och ett samhällssystem i harmoni med både biosfären och oss själva som naturvarelser. Det är givetvis absurt att beskriva detta paradigmskifte, denna revolution, denna metafysiska mutation, som någonting så skruvat som att ”backa”.

Det gröna teknikskiftets bidrag till omställningen blir således marginellt. Vi måste släppa den vilseledande idén om att det är tillräckligt att med hjälp av de två teknikorienterade benen ”grönjustera” vår kontraproduktiva galenskap. Det enda acceptabla målet är målet om en civilisation som på autopilot, oberoende av individens frihetsgrader, verkar inom de planetära gränserna. Med andra ord: en gigantisk utmaning, bortom teknikens räckvidd. Låt oss nu snälla skrota sagan om det gröna teknikskiftet och det idéhistoriska arv som envist hävdar att det både är önskvärt och rimligt att 10 miljarder människor ska åka i en egen Tesla – detta samtidigt som de nya, gröna och fossilfria skogsmaskinerna skövlar den sista snutten av Amazonas fantastiska regnskogar ut ur evigheten.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.