Debatt: Det är inte antisemitiskt att kräva vapenvila i Gaza

Det är något djupt oroande hur antisemitismen idag används i den svenska debatten – inte som ett verktyg för att bekämpa hat, utan som ett tillhygge för att misstänkliggöra protester mot ett pågående mänskligt lidande. Gunnar Hökmark (Expressen 13/5) illustrerar detta med precision.

När barn dör i Gaza, när sjukhus bombas, när FN:s generalsekreterare, Amnesty International och Human Rights Watch talar om möjliga krigsbrott och folkmord – då väljer Hökmark att rikta kritik mot Magdalena Anderssons (S) tonläge eller Nooshi Dadgostars (V) partistyrelse. Det är som om det verkliga problemet vore slagord eller plakat på demonstrationer – inte att tiotusentals civila dödats under Israels offensiv.

Låt oss vara tydliga: antisemitism finns. Den är allvarlig och ska bekämpas – överallt, alltid. Men när solidaritet med palestinier reflexmässigt tolkas som antisemitism, urholkas begreppet. Det är inte antisemitiskt att kräva vapenvila. Det är inte hat att protestera mot att civila bombas. Det är inte judehat att reagera på att en ockupation fortgår år efter år.

Det är en avledning från den politiska debatt vi borde ha: om folkrätten, om mänskliga rättigheter, om Sveriges utrikespolitik.

Att påstå att Socialdemokraternas eller Vänsterpartiets ledare skulle skydda antisemitism är inte bara felaktigt – det är en avledning från den politiska debatt vi borde ha: om folkrätten, om mänskliga rättigheter, om Sveriges utrikespolitik.

Och om vi nu ska tala klarspråk om antisemitism i svensk politik, hur kan Hökmark då undvika att nämna elefanten i rummet? Sverigedemokraterna – ett parti med rötter i nynazismen – som idag i praktiken har inflytande över Sveriges regering. Flera av partiets företrädare och sympatisörer har gång på gång uttryckt antisemitiska, rasistiska och konspiratoriska åsikter. Varför möter inte det samma moraliska fördömanden? Samma braskande rubriker? Samma krav på ansvar?

Den moraliska inkonsekvensen är farlig. För historien visar att den verkliga faran inte kommer från dem som ropar på fred – utan från dem som försöker tysta ropen.

Att kräva ett stopp för bombningar, svält och brott mot internationell rätt är inte antisemitism. Det är humanism. Och om vi ska värna kampen mot hat – då måste vi också värna den från att förvandlas till politiskt slagträ.

Så, Gunnar Hökmark – sluta leta efter fel i våra ord. Börja lyssna på innehållet i våra röster. För historien kommer inte döma dem hårdast som vädjade om fred – utan dem som valde att titta bort. Och dem som försökte tysta dem som vägrade göra det.