De ratade männen har förlorat

Björn Werners artikel i Göteborgs-Posten om att det har skapats en ny grupp av förlorare i samhället, ett slags bottenskrap som består av unga frustrerade män som blir ratade på Tinder, har mötts av en hel del kritik, främst av kvinnor som provocerats av att det än en gång är mannen och manlig problematik som får stå i centrum medan kvinnan ska ta ansvar eller offra sig. I en senare artikel bemötte Werner denna kritik och i stället för att fokusera på det manliga lidandet fick vi en mer nyanserad bild av denna grupp och behovet av ett gemensamt jämlikhetsprojekt.

Det finns mycket som jag håller med om i det Werner skriver. Vi behöver verkligen se att den här sortens utanförskap är ett verkligt problem. Men jag tror samtidigt att det är viktigt att skilja på olika sorters utanförskap. Att känna sig ratad är en sak, som visserligen kan leda till en känsla av misslyckande, men det är inte samma sorts utanförskap som det jag tror att man upplever när man som nyanländ har svårt för att komma in på arbetsmarknaden, när man av olika anledningar inte passar in i skolans ramar eller när man blir diskriminerad på grund av kön eller etnicitet.

Vilken sorts utanförskap handlar det egentligen om när det kommer till de ratade unga männen? Är problemet att de befinner sig i botten av samhällshierarkin? Är det rentav en klassfråga? Werner är inne på det. Han menar också att det är ett jämlikhetsproblem: ”På en statistiskt mätbar nivå verkar det alltså som att en stor mängd unga män nu befinner sig i ett tillstånd av svår ojämlikhet, så till den grad att de misslyckas med att etablera sig och har hamnat långt ner i klasspyramiden.”

I sin stora utredning Klass i Sverige gjorde idéinstitutet Katalys under 2018 en omfattande undersökning av hur dagens klassamhälle ser ut. Vad Elinor Odeberg bland annat kom fram till i sin rapport ”Arbetarrörelsens blinda fläck – om kvinnors prekära arbeten” var att den industriarbetande mannen ”är under stark förändringsprocess och arbetarkvinnan den nya normen”. Bland de mest utsatta finns migranter och papperslösa som ofta jobbar i restaurang- och städbranschen, hemmafruar som är beroende av någon annan för sin försörjning och personer med tidsbegränsade anställningar.

Den grupp av kvinnor som sett utifrån detta borde uppleva störst utanförskap i samhället ses dock sällan eller aldrig som något problem, så länge de inte traskar runt i burka, utan plikttroget dyker upp på SFI och fortsätter att städa våra hem.

Så det kan inte bara vara en klassfråga. Och jag tror inte heller att det främst är en biologisk fråga. Det jag tror att man behöver lyfta fram, tvärt emot Katarina Wennstams motvilja i Expressen, är det faktum att det för de unga män som Werner skriver om handlar om en förlust. Inte av rätten att få ligga, även om det kanske är så vissa män själva har valt att formulera det, utan av makt och status. Och att det är denna förlust, verklig eller upplevd, som är problemet. Har man aldrig haft varken makt eller status i samhället är den enda vägen upp, medan de som upplever en förlust känner att den enda vägen är ned.

Samhället behöver ha en plan för hur man hanterar individer som hamnar i den sortens utanförskap. Det går inte att bara säga att de får lov att gilla läget. Känslor av förlust, och kanske ibland också skam, är en stark och ofta destruktiv kraft som behöver tas på allvar. I vissa fall vänds kraften utåt och leder till aggressivt beteende mot något eller någon som pekas ut som ansvarig. Men vi får inte heller glömma bort de som vänder hatet och känslan av misslyckande inåt.

Utanförskap är ett av vår tids största problem. Och jag tror att den enda vägen framåt är ökade satsningar på jämlikhet, minskade av sociala klyftor och en större kunskap om hur människor hamnar utanför samhället. Olika grupper och individer upplever olika sorters utanförskap, som vi behöver lära oss mer om. Se människan.