Därför blockerade jag Vattenfalls kolleveranser

Jag arbetar kommunalt på heltid, betalar skatt och röstar. Jag bryr mig om mycket i vårt samhälle men mitt stora engagemang ligger i miljöfrågorna. De ligger där som grunden för allt annat arbete som måste göras. Med Parisavtalet har vi nu en chans att vända utvecklingen och minska mängden koldioxid i atmosfären.

Sveriges största bidrag för att nå Parismålen är att låta Vattenfalls brunkol ligga i marken.

Skulle du vilja göra din egen energi?

ETC Egen el kan ta fram ett förslag på solcellsanläggning utifrån dina förutsättningar.

Bolagets tyska brunkolsverksamhet släpper ut mer växthusgaser än vad hela Sverige gör. Glöm snabbduschar och second hand-köp. Eller gör inte det, men jämfört med Sveriges tyska brunkol är vår privata påverkan minimal.

När jag begav mig från Dalarna för att sammanstråla med 4 000 andra personer från hela Europa i närheten av Vattenfalls kraftverk i tyska Lausitz hade jag inga andra tankar än att något måste göras.

Efter dagar fyllda med workshops och föreläsningar hade vi fått en grundutbildning i fredlig civil olydnad, demokratiskt beslutsfattande, första hjälpen och den tyska lagstrukturen.

På fredagen gick en stor grupp ner i dagbrottet Welzow-Süd i protest mot kolbrytningen och de tilltänkta utökningar som skulle rasera hela byar i området. En annan stor grupp gick till den stora koljärnvägen för att blockera den i protest mot förbränningen i kraftverket Swartze Pumpe, Svarta Pumpen. Jag fick höra att det fanns en liten järnväg söder om Svarta pumpen som nu intensivt började förse Svarta Pumpen med dess smutsiga föda.

Som svensk och därmed delägare i Vattenfall bestämde jag mig för att göra min del, vilket fick bli att blockera en bit av den mindre järnvägen. Jag bjöd in fem nyfunna vänner för att tillsammans hålla rälsen ren. Jag vill inte ha någon smutsig brunkol på min räls! Vi låste fast oss i varandra och tågen stoppades. Det började regna, vi blev blöta och kalla och någon kastade stenar och smällare mot oss, vilket såklart var obehagligt då vi var fastlåsta och därmed väldigt sårbara. Efter ett tag dök ett femtiotal poliser upp och omringade oss. De tog våra filtar och två av oss eskorterades iväg. Kvar var vi fyra som inte kunde tas bort. Dagen blev kväll och kvällen blev natt tills de till slut kunde gräva ut oss. Då hade vi lyckats stoppa omkring sextio stora koltåg från att mata Svarta Pumpen. Frusna kördes vi till polisstationen i Weiswasser där vi sattes i häkte. Efter 30 timmar var alla fyra fria men nu väntar rättegång.

Väl ute fick jag höra att vi lyckats; gruvan var nedstängd och Svarta pumpen gick på sparlåga, den började få slut på kol. Vi hade lyckats sänka våra CO2-utsläpp! I den stora blockaden spelade en orkester klassisk musik. Jag anslöt mig genast till stödgruppen för att förse aktivisterna med mat, filtar och vatten.

Nu sitter jag åter i mitt trygga hem.

Jag deltog inte i den här aktionen för att jag gillar att ligga frysandes på en tågräls och hamna i en häktningscell. Jag gjorde det för vi nu har en regering där ett parti viftar med kolbitar men sen glömmer bort varför och ett arbetarparti som är på väg att skapa en värld utan jobb. Med alliansen hade vi haft det minst lika svårt. Men jag förväntar mig mer av vår regering. Att Gustav Fridolin tar avstånd från helgens kolprotester en skandal. Civil olydnad har alltid en roll i ett demokratiskt samhälle som behöver förändras. Speciellt när han inte gör sitt jobb, han som jag röstat fram.

Om våra ledare inte leder oss och följer Parisavtalet kommer de behöva vänja sig vid att vi som medborgare agerar. Svarta Pumpen vaknar långsamt igen, men den känner nog att dess tid är förbi. Den röda linjen är dragen. Vi kommer att lyckas.