Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Dagens liberalism leder inte till några minskande klyftor

”Det liberala politiska projektet vilade i allt väsentligt på den socialliberala grund som utformades av ekonomer som engelsmannen John Maynard Keynes och svensken Bertil Ohlin (bilden) under 1930-talet.”
”Det liberala politiska projektet vilade i allt väsentligt på den socialliberala grund som utformades av ekonomer som engelsmannen John Maynard Keynes och svensken Bertil Ohlin (bilden) under 1930-talet.” Bild: Bild: Svd/TT

Dagens ETC.

Den socialliberalism som dominerade för inte så länge sedan har i dag ersatts av en extrem marknads­liberalism.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Just nu prövas liberalismen. De två svenska partier som kallar sig liberala ligger i hög grad bakom det regeringsprogram som formulerats i 73 punkter. Är det här vi kan finna liberalismen?

Liberalismen uppstod under 1700-talet som en protest mot det privilegiesamhälle som upprätthölls av kungen, militären, kyrkan och jordägarna. Makt och privilegier borde inte ärvas. På ekonomins område innebar det att regleringar skulle avskaffas och att marknaden skulle få utvecklas utan ingrepp från staten, styrd av en osynlig hand enligt Adam Smith.

När privilegierna väl avskaffats skulle marknaden bidra till ett jämlikare samhälle. På marknaden var ju alla jämlika. Men det skulle visa sig att stora skillnader i rikedom uppstod. För liberaler var detta ett problem. Detta bekymrade redan Adam Smith som ansåg att samhället måste vila på en etisk grund och att den grunden försvagades av för stora ekonomiska klyftor.

Även för John Stuart Mill utgjorde de ekonomiska klyftor som växte under 1800-talet ett problem som borde åtgärdas av samhället. Han ansåg att begränsningar borde göras i arvsrätten och att kapitalistiskt ägda företag borde ersättas av arbetarkooperativ. Helt centralt för Mill och de flesta liberaler var att samhället måste vila på etisk och jämlik grund.

I Sverige tog Erik Gustaf Geijer starka intryck av den diskussion som fördes av ledande europeiska intellektuella. Samhället måste göra något åt de skrämmande sociala klyftor som följde med den framväxande industrikapitalismen. Han övergav genom ett uppmärksammat ”avfall” 1838 konservatismen och blev radikal liberal. Andra viktiga svenska liberaler vid denna tid var Carl Jonas Love Almqvist och Fredrika Bremer.

Allra starkast uttrycktes denna kritik av de sociala orättvisorna av författaren och liberalen Viktor Rydberg i ”Den nya Grottesången”, en oöverträffat slagkraftig kampdikt riktad mot den framväxande industrikapitalismen som i sin grottekvarn mal ner kvinnor och barn. För den tidens liberaler gick huvudmotsättningen till de konservativa som försvarade klassamhället och de besuttnas privilegier. Det var också genom en allians mellan arbetarrörelsen och liberalismen som riksdagen för hundra år sedan beslutade att införa den allmänna rösträtten.

När demokratin väl etablerats förändrades den politiska kartan. Liberalerna såg inte längre arbetarrörelsen som en naturlig allierad och vi får den motsättning mellan arbete och kapital, borgerliga och socialister, som dominerat fram till i dag. Men fortfarande fanns en stor skillnad på liberaler och konservativa. Det liberala politiska projektet vilade i allt väsentligt på den socialliberala grund som utformades av ekonomer som engelsmannen John Maynard Keynes och svensken Bertil Ohlin under 1930-talet. På inga villkor får marknaden göras till universallösning på samhällets problem. Ska liberalismen kunna locka breda väljargrupper måste social välfärd vara grunden.

De svenska liberalerna definierade sig som socialliberaler. Detta blir särskilt tydligt under efterkrigstiden i det partiprogram som Folkpartiet antar 1972 med rubriken Socialliberal kurs. Fokuset på jämlikhetsfrågor är starkt och resonemangen och slutsatserna ofta långtgående. I Sverige är de ekonomiska och sociala klyftorna fortfarande stora och måste åtgärdas, vilket kräver ett ”offentligt ansvarstagande” och ”omfördelande insatser”, men inte till priset av att vi ”pressas in i ett system där den individuella rörelsefriheten försvinner”. Men allmänna utjämningsskäl talar för en hög arvs- och förmögenhetsskatt när det gäller större förmögenheter.

Även Centerpartiet antog 1970 ett partiprogram som har tydliga socialliberala ingredienser. Programmet går under rubriken ”Jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle” och innehåller en rad ställningstaganden som visar på en politisk vilja att verka för en långtgående ekonomisk utjämning. ”Samhället ska verka för att olikheter i inkomstfördelningen blir så små som möjligt.”  Den ekonomiska politiken ska syfta till ”jämlikhet i standard och inkomst” och den jämlikhetspolitiska målsättningen ska styra skattepolitik, socialpolitik, miljöpolitik, näringspolitik och kulturpolitik.

Under senare delen av 1900-talet försvagas detta socialliberala jämlikhetsfokus i både Liberalernas och Centerpartiets program. I det 73 punkters regeringsprogram, som i hög grad drivits fram av Centern och Liberalerna, är nästan inget kvar av denna socialliberalism. Visserligen sägs att en skattereform ska tas fram som ska ”utjämna dagens växande ekonomiska klyftor”, men samtidigt föreslås avskaffad värnskatt, sänkta marginalskatter och att färre ska betala statlig skatt. Till detta kommer en M+KD-budget som också kommer att bidra till ökade inkomstklyftor. När det gäller välfärden slås också fast att det är marknaden som ska råda. Sjukvård, skola och omsorg ska konkurrensutsättas och inga vinstbegränsningar ska finnas.

Hur detta ska kunna resultera i minskade ekonomiska klyftor är minst sagt svårförståeligt. Den socialliberalism som dominerade för inte så länge sedan har i dag ersatts av en extrem marknadsliberalism.

00:00 / 00:00