Mänskliga rättigheter behöver man inte kvalificera sig för

Rätten till hälsa är en av våra grundläggande mänskliga rättigheter. Den innefattar också tandvård. Sveriges åtaganden innebär att vi har en skyldighet gentemot alla som uppehåller sig i landet – och vi har ett särskilt ansvar för sårbara och utsatta grupper.

Ledare i dagspress har den senaste veckan försvarat Tidöregeringens förslag att Sverige ska kränka våra förpliktelser och dra in rätten till tandvård som inte kan anstå för det som kallas ”illegala invandrare” – ett begrepp som har förkastats av både FN och EU. Istället för mänskliga rättigheter förminskas rätten till tandvård för papperslösa och beskrivs som “subventioner” och “förmåner”.

Rosengrenska stiftelsen har under 28 år arbetat med att försöka säkerställa rätten till hälsa för människor som befinner sig i en papperslös situation. Under dessa år har vi mött tusentals personer. De allra flesta är människor som tvingats fly från krig, våld och förföljelse och som nu befinner sig i en mycket svår situation.

Fram till att lagen om vård för papperslösa infördes 2013 hade vuxna inte rätt till tandvård. Under de åren mötte vi människor som under månader och år levt med svår tandvärk. Ibland mötte vi människor som i ren desperation själva dragit ut sina tänder, oftast för att de inte kunde betala för att få den utdragen av en tandläkare.

Att ta bort subventionen för akut tandvård och tandvård som inte kan anstå betyder i praktiken att det blir omöjligt att få tillgång till tandvård alls. Sveriges offentliga tandvård, Folktandvården, är enligt tandvårdslagen skyldiga att erbjuda alla människor akut tandvård oavsett vem de är eller om de kan betala.

Akut tandvård är då att avhjälpa värk och infektioner och att hjälpa till efter trauma, alltså där någon slagit sönder tänder eller käkar. Det är alltså den här typen av akut tandvård regeringen vill ta bort subventionen för.

Viktigt att förstå är att all subventionerad tandvård är hårt reglerad, och inte sällan måste godkännas i förväg. På listan över insatser som kan godkännas finns i runda tal bara fem procent av alla vårdåtgärder som normalt genomförs på övriga befolkningen.

Kunskapen om papperslösas situation förefaller vara låg. Det är tydligt att man inte har någon kunskap eller erfarenhet av den papperslösa världen eller de människor det handlar om.

I en av de få forskningsstudier som gjorts i Sverige om papperslösas hälsa och livssituation framkom att 75 procent hade erfarenhet av inte kunna äta sig mätta och i stort sett alla var hemlösa. 60 procent beskrev sin hälsa som dålig och så många som 80 procent uppgav problem med tandhälsan.

Hela 43 procent hade haft självmordstankar under de senaste två veckorna. I forskningsstudien undersöktes därför om man kunde återvända till sitt ursprungsland: 97 procent svarade att det var omöjligt eftersom de riskerade tortyr, fängelse eller avrättning.

Dessa människor möter vi i vårt frivilligarbete. De flesta har gått igenom en asylprocess och fått avslag. Det betyder inte att de saknar asylskäl. Många hade fått uppehållstillstånd innan Tidöregeringens paradigmskifte drevs igenom, eller bedömts av en migrationsdomstol i en annan del i Sverige eller prövats i ett annat land. Trots att våra ministrar brukar hävda att just vår asylprövning är den mest rättssäkra i världen, så finns det en stor mängd forskning och rapporter som pekar på motsatsen.

Ingen människa stannar kvar i Sverige bara för att få hjälp att dra ut en tand. Tandvården för papperslösa finansieras med statliga medel och summorna är försumbara. Inga andra grupper i Sverige kommer få bättre tandvård för att människor i papperslöshet förvägras sina mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är inget man måste kvalificera sig för utan omfattar varje människa för att vi är just människor.