Debatt: Ett barn skars i underlivet – men ingen döms

Den 23 december 2025 konstaterar Nyköpings tingsrätt i sin dom att flickan haft “tre djupa skärskador i underlivet” och att dessa “orsakats av skärande våld med ett eggvasst föremål”.

Domstolen slår också fast att det “inte rör sig om en olyckshändelse” utan om ett avsiktligt handlande. Ändå döms ingen för själva gärningen. Inte heller finns det efter frikännandet av mamman någon som hålls ansvarig för att ha skyddat barnet.

Detta borde skaka om hela rättssystemet. Fallet blottlägger en grundläggande svaghet. Rättsstaten bygger på principen att skuld ska vara styrkt bortom rimligt tvivel. Det är en avgörande rättssäkerhetsgaranti. Men vad händer när brottsoffret är ett barn, i beroendeställning till de personer som kan misstänkas?

Barnombudsmannen har länge varnat för just detta. Barn i vålds- och hederskontexter har ofta svårt att berätta sammanhängande. Rädsla, lojalitet och beroende påverkar deras utsagor. Berättelser kan förändras över tid, inte för att de är osanna, utan för att barnet försöker förstå vad som hänt.

Organisationer som arbetar med könsstympning och hedersrelaterat våld vittnar om samma sak: tystnad, rädsla och brist på språk gör att brott ofta upptäcks sent.

Rättsprocessen är däremot utformad efter vuxnas sätt att minnas och vittna. Konsekvensen blir att barns berättelser ofta värderas lägre, särskilt när de inte är helt konsekventa. I det här fallet ansågs flickans utsaga inte tillräckligt tillförlitlig, trots medicinsk bevisning för att ett grovt våldsbrott kan ha begåtts.

Det är här systemet brister. När ett barn har livshotande skador som enligt tingsrätten inte kan förklaras av en olycka, men ingen ändå kan dömas, uppstår ett allvarligt glapp mellan verklighet och rättsligt ansvar. Det är inte ett enskilt misstag. Det är ett strukturellt problem. Organisationer som arbetar med könsstympning och hedersrelaterat våld vittnar om samma sak: tystnad, rädsla och brist på språk gör att brott ofta upptäcks sent. När rättsprocessen väl inleds kan avgörande bevis redan vara förlorade.

Samtidigt finns ytterligare en brist. Tingsrätten konstaterar att skadorna inte omfattas av den svenska lagen om könsstympning, eftersom ingreppet skett i slidans inre delar. Det innebär i praktiken ett rättsligt tomrum. Ett övergrepp som liknar könsstympning, men som faller utanför lagens definition. Internationellt är synen bredare. Den typen av handlingar betraktas som allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och som könsbaserat våld.

Det som behövs nu är:

1. En modern bevisvärdering i mål som rör barn. När medicinsk bevisning är komplex eller omstridd måste den kunna vägas samlat, särskilt när barnet är i beroendeställning.
2. Ett tydligare ansvar för vårdnadshavare. Den som inte skyddar ett barn från grovt våld ska kunna hållas ansvarig, även när det är svårt att klarlägga exakt vad som hänt.
3. En uppdaterad lagstiftning om könsstympning. Skyddet måste omfatta även inre skador och jämförbara ingrepp.
4. Höjd kompetens i rättskedjan. Polis, åklagare och domare behöver bättre kunskap om barns trauma, samt om hur medicinsk och språklig osäkerhet påverkar bevisning.
5. Tidigare upptäckt. Myndigheter måste bli bättre på att identifiera barn i riskmiljöer innan det är för sent.
6. Stärkt internationellt arbete mot könsstympning. Finansiellt stöd till kvinnorättsorganisationer som arbetar mot våld mot kvinnor och flickor behöver öka.

Sedan domen i tingsrätten har hovrätten prövat fallet och frikänt den åtalade. Skälet är att det inte går att utesluta alternativa förklaringar till skadorna och att bevisningen inte anses tillräckligt entydig. Det understryker problemets kärna: när experter gör olika bedömningar och centrala uppgifter tolkas olika uppstår ett utrymme för rimligt tvivel som blir avgörande. I den situationen bär barnet risken när bevisningen inte räcker hela vägen.

I dag står vi med ett faktum: Sverige halkar efter. Det handlar inte om att sänka beviskraven. Det handlar om att anpassa rättssystemet till den verklighet som barn lever i. Ett barn har allvarliga skador i underlivet. Ingen döms. Det är inte värdigt en rättsstat.