Debatt: Att behöva gifta sig för att få en bostad är inte rimligt

Giftermål och äktenskap kan vara viktigt för många, men det kan inte vara en bostadspolitisk urvalsprincip. Bostadspolitikens uppgift ska vara att se till att människor har någonstans att bo. Inte skapa politiska incitament för att ingå äktenskap.  

Det finns många utmaningar på den svenska bostadsmarknaden, inte minst i Stockholm. Vi behöver se politiska krafttag mot oseriösa fastighetsägare, en mer aktiv markpolitik för att styra bostadsförsörjning efter behov och en stark allmännytta som sätter samhällsuppdraget framför stora vinster – för att nämna några saker. 

Framför allt är problemet att det byggs alldeles för få bostäder – och särskilt bostäder som folk har råd att bo i. Att ge gifta par dubbla köpoäng löser inget av dessa grundproblem. 

Däremot håller vi med KD om att bostadskön är alldeles för lång och att det är för svårt att få en lägenhet på många håll. Det är just därför lösningarna måste mer ha människors behov i centrum. 

Men lösningen kan inte vara att låta de som är gifta gå före i kön. I stället måste det byggas mer och de som ska kunna få en lägenhet snabbare i kön ska vara de som har störst behov av en lägenhet. Inte bara för att du är gift.  

Stockholm och flera andra städer har redan exempel på hur bostadskön kan användas mer träffsäkert. Ungdomsbostäderna visar att det går att reservera vissa mindre och mer ekonomiskt tillgängliga lägenheter för en grupp som har svårt att ta sig in på bostadsmarknaden, samtidigt som kötid fortsatt är grundprincipen.

Samma tanke går att utveckla vidare. En del av bostadsbeståndet skulle kunna riktas till grupper med särskilt stora behov: trångbodda barnfamiljer, unga som saknar en egen bostad eller äldre som behöver lämna ett boende som inte längre fungerar. Det är en bättre modell, alltså att rikta insatser efter behov och livssituation, inte efter civilstånd. 

KD:s förslag behöver också ses i ett bredare bostadspolitiskt sammanhang. Den som vill korta bostadskön kan inte samtidigt göra det svårare att bygga fler hyresrätter eller driva på för reformer som riskerar att kraftigt höja hyrorna. 

Stockholm och Sverige behöver helt enkelt en bostadspolitik som möter människors verkliga problem.

Marknadshyror i Stockholm skulle chockhöja hyrorna i genomsnitt 39 procent. Dessutom vill varken KD:s väljare eller svenska folket i stort ha marknadshyror – bara sex procent av svenskarna är för. Det är en politik som riskerar att förvärra bostadskrisen, inte lösa den. 

Om KD verkligen vill förbättra bostadssituation i landet finns det betydligt mer träffsäkra åtgärder att fokusera på. 

Vi behöver en allmännytta som är aktiv i bostadsförsörjningen genom att bygga och förvalta bra hyresrätter i alla stadsdelar. Kommunen behöver också använda markpolitiken mer strategiskt, så att det finns tillräckligt mycket kommunal mark för att nå byggmålen och se till att bostäder byggs efter behov. 

Och vi behöver en nationell politik som möjliggör investeringar i bostadsbyggande, och som jobbar med både morot och piska för att kommuner ska ta sitt bostadsförsörjningsansvar.

Att ta bostadsproblemen på allvar handlar inte bara om enskilda människors trygghet, även om det i sig borde vara skäl nog. Det handlar också om framtiden för våra storstäder. 

Städer där unga vuxna inte kan flytta hemifrån, där barnfamiljer trängs undan och där människor med vanliga inkomster inte hittar en bostad till rimlig kostnad får svårare att växa. Först när människor kan bo, arbeta och leva i våra storstäder kan de bli de tillväxtmotorer de borde vara.  

Stockholm och Sverige behöver helt enkelt en bostadspolitik som möter människors verkliga problem. Inte förslag som använder bostadskön för att premiera vissa familjeformer framför andra.  

Den som vill vara med och skapa bra förutsättningar för våra städer måste fokusera på att bygga fler bostäder, stärka hyresrätten och göra det möjligt för vanligt folk att bo kvar i staden. Det är där den politiska energin borde ligga. Inte i att göra äktenskap till en genväg i bostadskön.