Skolan bör inte förstärka den segregation som redan finns i samhället, till exempel bostadssegregationen, utan i stället verka som en motkraft där alla elever, oavsett bakgrund, får likvärdiga möjligheter. Skolans bristande likvärdighet i Sverige är ett svek mot eleverna och ett hot mot vår samhällsstruktur, mot vår demokrati.

Våra nationella politiker talar gärna om skolan och vill ge sken av handlingskraft. Men de har frivilligt lämnat makten över skolan till närmare 300 kommunala och knappt 1 000 privata huvudmän.

Om politikerna ska kunna ta ett verkligt ansvar för skolan måste de se till att ändra skolans styrsystem. Det kräver en prioritering som sät- ter skolans och landets intressen främst, och det kommunala själv- styret och friskolebolagens själv- ständighet i andra rummet.

Var tredje gymnasieelev tar inte gymnasieexamen. Det är ett enormt svek från samhället. En grundläggande förutsättning för att vända detta är att lärare får mer tid för varje elev. Tiden för de centrala delarna i lärarnas arbete måste värnas – undervisningen med tillhörande förberedelser och efterarbete! Det handlar också om att tidigt kunna ge varje elev det stöd hen behöver för att nå skolans högt ställda mål. Skolan behöver bli mer likvärdig.

I en undersökning från Lärarnas riksförbund bland 2 500 väljare visar det sig också tydligt att väljarna prioriterar likvärdigheten i skolan högst. 92 procent av väljarna anger att likvärdigheten är viktig eller mycket viktig. Som jämförelse tycker 65 procent av väljarna att valfriheten är viktig eller mycket viktig.

Sverige har uppenbara problem i skolan. Jag ser omfattande och konkreta problem – eller utmaningar – som måste lösas omgående:

• Ökat kunskapsfokus
• Mer tid för varje elev
• Bort med stök, hot och våld
• Minskad skolsegregation
• Satsa på investeringar i stället för vinster
• Stopp för shopping av utbildning
• Mer statligt engagemang
• Minskad lärarbrist och ökat fokus på skolan som grund för demokra- tisk utveckling

Politiker medger att förhållandena inte är bra, men när vi kommer med förslag möter vi ofta kalla handen. De kommer inte heller med andra egna förslag. Ibland känns det som att de inte förstår vilka de långsiktiga konsekvenserna blir. Ibland verkar det som att de inte vill förstå. Jag vet inte vilket som är värst.

Jag efterlyser en samsyn om skolan och en stor politisk överenskommelse om svensk skola. Till den hör en omfattande plan för större statligt engagemang i skolan, liksom en plan för skolans finansiering.

Det talas ibland om att skolan, lärare och elever behöver lugn och ro för att kunna utvecklas och jobba vidare, men en bättre samsyn och en bred politisk överenskommelse skulle ge skolan och lärarna hopp. Snarare än lugn och ro vill vi ha en bra skola!