Debatt: Bilen förvandlar mig till en Vuxen Svensk

Jag hatar bilar. Inte bara av miljöskäl och för att vi ger dem en ohemult stor del av vårt gemensamma stadsrum och ljudmiljö, utan för vad de gör med mig rent psykologiskt. Att jag så fort jag har tillgång till en bil börjar tro att det är så smidigt och enkelt att bara den här gången ta bilen till jobbet eller till affären, men sedan inser att det är sjukt trassligt att parkera, att köra i stan, att inte spilla ut sina grejer i bakluckan, att hantera barnen som slåss i baksätet och allt vad det är.

Jag vet ju allt det där egentligen, och verkar aktivt för att det ska vara besvärligt att köra och parkera, men när jag sitter bakom ratten så är det nån slags inre Motormännen-medlem som dyker upp och blir förbannad på alla avspärrningar och parkeringsappar och skit som står i vägen just i dag, när jag bara ska köra ett litet snabbt ärende.

När jag får tillgång till en bil får jag tillgång till en inbillad kollektiv identitet – jag förvandlas till en Vuxen Svensk. I mitt barndomshem pryddes pappas bil av texten ”Utan bilen stannar Sverige”, och jag är fortfarande övertygad om att han, nu 76 år, kommer att bli helt socialt och mentalt isolerad den dagen han inte får köra sin stora Saab längre. I relation till min ursprungsfamilj har jag alltid varit den udda – pluggade för länge, gift med en kvinna, konstiga kläder – men allt det där framstår som pittoreska detaljer jämfört med den stora konstiga saken – jag har valt att leva utan att äga en bil.

När jag ska på besök måste vi alltid passa bussar, de erbjuder snällt att hämta oss vid hållplatserna och tar hand om oss som de barn vi icke-bilägare är i bilismens tankestruktur. Vi framstår som beroende, bilägare framstår som fria.

Och tydligen går jag på det här djupt inne i mig, för när den lånade bilen står på uppfarten så tror jag att jag kan göra små snabba ärenden. Jag måste se parkeringskvittot på 160 kronor för en dag utanför min arbetsplats för att övertyga mig om att cykel är det bästa färdmedlet ur så många aspekter. Jag måste missa min träningstid för att det tog tio minuter att ladda ner parkeringsappen, för att fatta att det inte går fortare att köra. Dörr till dörr är det nästan alltid snabbare med cykel, och även om det skulle ta några extra minuter så har jag kontroll, först med cykel är jag så fri som jag behöver vara.

Bilen har ett mentalt grepp över vårt samhälle. Eftersom så många av oss är fast i dessa föreställningar så prioriterar vi fortfarande att äga och köra bilar, vi prioriterar stadsrum till bilen, vi fördelar betydligt mindre till cykelvägar och infrastruktur än till bilarna, och framförallt lägger vi inte en spänn extra till kollektivtrafiken. Priser och tillgång till tåg och buss är bortom allt vett och sans, men den frågan är värd en egen mässa som inte får plats här.

Föreställ dig en stad utan bilar. Föreställ dig dig själv utan att behöva förhålla dig psykologiskt till att bli en stadskrigare när du ska nånstans. Föreställ dig ljudet i staden utan bakgrundsbruset. Det ligger långt borta, men det går. Vi måste ställa bilarna bakerst, och det måste hända nu.