Replik. .

2021-02-22 04:18
”Varför skulle inte Sverige likt länder som Kanada kunna ha en mer liberal aborträtt?”, undrar debattören. Bild: Gorm Kallestad/TT
”Varför skulle inte Sverige likt länder som Kanada kunna ha en mer liberal aborträtt?”, undrar debattören.
Puffetikett
Dagens ETC

Bedrägligt om abortfrågan

Frågan är helt låst i Sverige. Trots stora medicinsk-tekniska framsteg. I det läget borde man som aborträttsförespråkare istället bejaka debatten och flytta fram positionerna – för en ytterligare liberalisering, skriver Amanda Broberg.

Jag är så trött på hur abortfrågan behandlas i svensk debatt. ”Gå inte på Jörgen Huitfeldts pseudoargument om abort”, skriver Maria Sveland i Dagens ETC (9/2). Mer exakt syftade Sveland på vad hon verkar mena i bästa fall är illa dold abortkritik, i värsta fall förklätt abortmotstånd.

Själv hade jag inte funderat särskilt mycket på abortfrågan före 2019. För mig framstod aborträtten som självklar. Sveland tycker att Huitfeldts formulering om “svensk abortlagstiftning som Moses stentavlor” är bedräglig, men nog är den träffande för många. Inklusive undertecknad. Inklusive Sveland.

Sedan började jag fundera. Anledningen till detta? Jag gick Timbros utbildning Stureakademin där abortfrågan diskuterades intensivt som ett av många liberala dilemman. Men istället för det vanliga försvaret för aborträtten förväntades vi även ompröva dess begränsningar. Varför skulle inte Sverige likt länder som Kanada kunna ha en mer liberal aborträtt?

Ett nytt perspektiv på frågan öppnades och det slutade med att jag skrev mitt examensarbete om abortdebatten i Sverige. “Utblick från en svensk åsiktskorridor” blev underrubriken. Jag intervjuade debattörer med olika ståndpunkter kring feticid och vecko­gränser, journalisten som gjorde Adaktusson-knäcket, en tjänsteman på Statens medicinsk-etiska råd och många andra. Den enda som uttryckte en avvikande uppfattning, i bemärkelsen att hen var skeptisk till abort, valde att medverka anonymt.

Vid sidan av observationen som jag står jag fast vid – att svensk abortdebatt utgör en ännu levande åsiktskorridor – gjorde jag en annan intressant upptäckt. Abortfrågan i Sverige är normativt helt cementerad. Det nu gällande är för de allra flesta det enda tänkbara.

Samtidigt kan få motivera varför just den veckogräns vi valt att sätta är den allra bästa. Osäkerheten går som en röd tråd genom abortpolitiken. Veckogränser ser olika ut i olika i länder och delstater. Alla vill antingen försvara eller förkasta dem kategoriskt. Men ingen kan egentligen motivera dem utifrån andra argument än godtycke.

Så svår är abortfrågan. Inte av objektivt existentiella hänseenden, som Huitfeldt antyder. Utan helt enkelt för den ställer oss inför svåra och ofta högst personliga avvägningar.

Därför är också Sveland minst lika självbedräglig som Huitfeldt. Gränsen får absolut inte sänkas, men samtidigt verkar hon helt ointresserad av att vilja ta bort det paternalistiska tidsfönstret mellan vecka 18 och och 22, där inget i praktiken ändras, men där du plötsligt måste ansöka om Socialstyrelsens tillstånd. I vems intresse framställs denna begränsning som uttryck för en fri aborträtt?

Om det är något som på allvar kan komma att kosta oss den älskade aborträtten som vi känner den är det denna oförmåga till saklig diskussion gällande lagstiftningens godtyckliga gränsdragningar.

Det är nämligen inte Huitfeldts argument, eller SD:s rötägg, eller KD:s räddhågsna skeptiker som hotar aborträtten på sikt. Det är de pockande medicinsk-tekniska framstegen som kommer vara de främsta argumenten mot den framöver. I det läget borde man som aborträttsförespråkare istället bejaka debatten och flytta fram positionerna: för en ytterligare liberalisering, för en avstigmatisering av abort oavsett antal eller skäl.

Jag står inte bakom svensk aborträtt. Jag vill ha en mer liberal aborträtt. Men så länge Sveland med flera gör sitt bästa för att bara försvara status quo och endast ta upp abortfrågan när det passar deras politiska agenda går vi miste om en angelägen diskussion om en svår fråga.

De som förespråkar fri abort kan vinna den debatten, för vi har argumenten på vår sida. Men i det läge vi befinner oss i nu, där Annika Strandhäll (S) och Sveland och många andra gör sitt yttersta för att använda abort som ett politiskt slagträ, står vi inför det bittra men likväl sanna läget: Ni som säger sig försvara aborträtten kan komma att bli ett betydligt större hot mot den än SD-politikern Björn Söder, KD och MRO tillsammans.

Amanda Broberg 
Skribent och viceordförande i Fria moderata studentförbundet